Handbollsklubben Drott fyller snart 75 år och det firas bland annat med en jubileumsbok som jag faller pladask för.
Det beror förmodligen på att redaktörerna lyckats fånga den där särskilda idrottskänslan, vars nerv är en kombination av anekdoter, mytologisering och nostalgi.
Glansen falnar inte, den snarare förstärks.
Många människor, oavsett kön och genusperspektiv, lever i tron att kvinnor skulle vara mera romantiskt lagda än män.
Sicken villfarelse! Det är männen som lever i det förflutna och odlar det, förvaltar och förädlar det. Inte sällan når mäns hågkomster religiösa höjder, i synnerhet efter två glas för mycket. Med en smärre förenkling ser kvinnor framåt och män bakåt.
Visst är detta en bok av män om i stort sett bara män. Men jag tror att mottagarna lika gärna, eller hellre, kan vara kvinnor. Här får drygt halva befolkningen nämligen diskreta nycklar till förståelsen av dessa varelser som tror sig vara Guds gåvor.
Det skrivs sällan rakt ut – ett slags formaterad puritanism hör bevars också den manliga idrottskulturen till – men läsaren anar vid flera tillfällen att de oftast vältränade och framgångsrika handbollsspelarna fungerat som veritabla tjejmagneter.
Och det är i denna extrema manlighetskontext som grunden finns för Göran Bengtsson och hans (se sidorna 92-93) rätt avancerade varianter av practical jokes – Glenn Hyséns berömda hyss ter sig vid en jämförelse som modesta.
På det hela taget tycks det ha varit gott om spjuvrar i klubbens historia: säg bara den dansante Nicke Engrenius och den bolltrollande Einar Jakobsson.
Själv glasögonorm – och därför mest framgångsrik i en töntstämplad sport som minigolf – noterar jag att Ingmar ”Myran” Andersson lirade i brillor. Och att han på en bild från 1969 nästan exakt ser ut som författaren Lars Gustafsson.
Det var andra tider och som det röktes i spelarbussen och pausvilan. Myran är ett bra smeknamn, det är även Böta och Biffen. Eller Böna och Bengan, vilka häftas vid två legendarer med förnamnet Bengt – virtuosen Hansson och trivselpappan Johansson.
Den senare är (undantaget Per Gessles lilla inpass) utanför Halmstad mest känd av alla i denna bok. Dock avslöjar den forne förbundskaptenen att han egentligen är HBP:are.
Bröderna Sivertsson, far och son Lindgren, Magnus Andersson, ordföranden som Olle Göransson och Olle Hagström, Ulf Schefvert – se där ett antal dygdemönster som stått för såväl nytänkande som kontinuitet.
Och det slår mig under läsningen att hemligheten med Drott och dess framgångar är dialektiken mellan lirare och ordningsmän, mellan artisteriet och den successivt etablerade strukturen. Mellan känsla och förnuft.
Klubben hämtar ledare ur egna led, men är aldrig främmande för impulser utifrån. Egon får växa, men inte hur högt och långt som helst. Och Jörgen Abrahamsson är kanske den främste och mest allroundkunnige Drott-mannen hittills.
Roligt därtill att ta del av antagonismen gentemot såväl Redbergslid som Lugi och Ystad. Men det fanns en tid då Hellas – Stockholmslaget med alla dessa arroganta och högutbildade – dominerade svensk handboll och mer eller mindre chikanerade grabbarna från Drott.
Den bångstyrige Torbjörn Klingvall, värvad från Kiruna, vänder emellertid på perspektivet: ”Jag flyttade till Halmstad men det blev en extrem kulturskillnad. Jag kom från ett arbetarsamhälle, med värderingar därefter, till det moderata och snobbiga Halmstad.”
Men nu emotser vi VM.
