Övergrepp. Händelserna under We are Sthlm-festivalen har väckt starka reaktioner.
Övergrepp. Händelserna under We are Sthlm-festivalen har väckt starka reaktioner.

Den enögda vänstern

ANNONS
|

De senaste dagarnas debatt om sexuellt våld och trakasserier får det att kännas som man tagit en tidsresa 14 år tillbaka i tiden. Då var det rasistiskt att tala om hederskulturer. Men så kom den där fruktansvärda januaridagen då Fadime Sahindal mördades av sin far, och debatten vände.

I dag har vi en debatt där många från vänstern menar att det är rasistiskt att kvinnosyn kan sättas i en kulturell kontext. För våldet mot kvinnor är ju globalt! På Aftonbladet Debatt skriver Rossana Dinamarca, feministisk talesperson för Vänsterpartiet, med kollegor att kvinnors utsatthet används för rasistiska ändamål (14/1). I Expressen skriver Jiang Millington att svenska mäns kvinnosyn inte är bättre än andras, och att peka på kulturella skillnader är rasism (13/1). Baker Karim, långfilmskonsulent på Svenska Filminstitutet, attackerar öppet på sin facebook-sida författaren Ann Heberlein, som menar att vi måste prata om olika kulturers kvinnosyn, för att tala med fascisternas språk och tycker att hon bör medicineras (en fullständigt förkastlig kommentar om en meningsmotståndare!).

ANNONS

Vilket svek från debattörer som försöker ge sken av att de är progressiva feminister. Deras svammel om rasism och fascism är bara en försvarsmekanism för att slippa diskutera känsliga frågor. Men förtryck kommer inte bara i en form. Och en vänster som inte kan se det visar att de inte lärt sig av tidigare misstag – som när man ihärdigt förnekade hederskulturens existens.

World Economic Forums jämställdhetsbarometer visar att Sverige är världens fjärde mest jämställda land, och ett land som Syrien är i botten. Pew Research Center visar i en undersökning från 2013 att 92 procent av de tillfrågade i Irak tycker att kvinnan måste lyda sin man. I World Values Survey svarade bara 18 procent i Irak att kvinnor bör ha lika rättigheter som män (2013).

Människorättsorganisationen Freedom House visar i sina årliga rapporter om Syrien att det förekommer laglig diskriminering av kvinnor. Män som begått hedersbrott kan få rabatterade straff och kvinnor kan förhindras resa fritt om deras män förbjuder det.

I Afghanistan är nästan två tredjedelar av de fängslade kvinnorna i Badam Bagh dömda för ”moraliska brott”. Det kan handla om att man vägrat äktenskap eller lämnat sin man. Och tvångsgifte av barn är utbrett.

Kvinnoförtrycket är institutionaliserat, på ett sådant sätt att det är absurt att jämföra det med den kvinnosyn som råder i Sverige. Vi är långt ifrån perfekta, men de rättigheter som garanteras i våra lagar och de attityder vi har är produkten av kulturella förändringar. För hundra år sedan hade svenska kvinnor inte rösträtt. Men folkrörelser, opinionsbildning och idédebatt förändrade samhällets attityder. I dag är det väldigt få som skulle hävda att kvinnor i Sverige inte bör ha rösträtt. Liknande processer för kvinnlig frigörelse har inletts, och kommer fortsätta, i Mellanöstern. Att tala om detta innebär inte att man blundar för de problem som vi fortfarande har i det svenska samhället, och de är många. Vi måste se flera olika nyanser brukar vänstern säga. Synd att de då är så enögda i den här debatten.

ANNONS

Bawar Ismail, tf politisk redaktör Hallandsposten

ANNONS