Nu är det bekräftat. Det blir val till det engelska parlamentets underhus 6 maj. Att döma av de senaste opinionssiffrorna blir det ett spännande val och utgången är oviss men de konservativa tories med partiledaren David Cameron i spetsen är favorit men Labour med premiärminister Gordon Brown som kontroversiellt vallokomotiv har förhoppningar om att behålla regeringsmakten.
Till skillnad från i Sverige är valkampanjerna i Storbritannien korta och intensiva.
Efter beskedet om att det blir parlamentsval 6 maj passade både Gordon Brown och David Cameron på att hålla sina första valtal. Det blir många och hårda tag fram till valdagen. Engelsmännen är dock inte lika entusiastiska inför det här fallet och det beror på de skandaler, med politiker inblandade, som har avslöjats på senare år.
När Tony Blair och Labour kom till makten i jordskredssegern 1997 var det tack vare ett budskap om hopp och förändring.
Nu är Labours företrädare äldre och tröttare. I sitt tal utlovade Brown en fortsatt kamp mot den ekonomiska krisen. Labour vill fjärma sig från den senaste tidens politiska skandaler och åter framstå som det trygga alternativet.
Cameron satsar istället, precis som Fredrik Reinfeldt och de Nya Moderaterna i förra valet, på att framstå som det vitala, moderna alternativet. Tories vill vara ett konservativt parti som både är miljömedvetet och har ett socialt samvete.
Det är förstås ingen slump att valet kommer att hållas just i vår. I Storbritannien har premiärministern rätt att utlysa val när det passar under den femåriga mandatperioden.
Tories har länge haft ett försprång i opinionen. Men nu börjar Labour knappa in. Enligt en undersökning i tidningen The Guardian har Labour 33 procent av väljarna på sin sida, medan Tories har stöd av 37 procent. Liberaldemokraterna, som brukar hamna i kläm i det brittiska valsystemet med majoritetsval i enmansvalkretsar, får 21 procent.
Tories leder alltså fortfarande men samtidigt talar statistiken emot dem.
Det är ytterst ovanligt att mer än fem procent av väljarkåren byter parti mellan två val. För att vinna krävs det att Tories ökar stödet med 6,9 procent jämfört med valet 2005.
Nu spekuleras det friskt i olika alternativ. I värsta fall får Storbritannien en svag minoritetsregering, med ständigt hot om nyval, vilket knappast är vad som krävs för att ta befolkningen igenom det ekonomiska stålbad som krävs. Budgetunderskottet väntas landa på över 12 procent av BNP, ungefär på samma nivå som i Grekland.
Den djupa ekonomiska krisen sätter förstås sin prägel på valkampanjerna.
Labours valmanifest väntas bli nedtonat eftersom ekonomin inte tillåter några extravaganta vallöften. Cameron vill ge mer makt och inflytande till mannen och kvinnan på gatan.
Precis som i Sverige handlar valet snarare om att skruva på muttrarna i välfärdsbygget än om att lansera storslagna politiska visioner.
Men den stora skillnaden ligger i hur länderna har klarat av den ekonomiska krisen. Det brittiska exemplet visar faran med en för expansiv socialdemokratisk politik. Både Cameron och Brown avundas förmodligen regeringen Reinfeldt, som med ett betydligt bättre ekonomiskt utgångsläge faktiskt kan utlova reformer på utgiftssidan under valrörelsen.
cNu spekuleras det friskt i olika alternativ.