Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Det ekar tomt när poesin tystnar och solidariteten dör

När slutar vi vara människor och blir produkter, enheter, resultat och prestationer? Vad händer i det ögonblicket med våra blodkärl och andningsfunktioner, vårt hjärtas längtan och vårt oändliga behov av tröst? Kan vi fortfarande färdas i fantasin med ljusets hastighet, kan vi fortsätta vara vänner, föräldrar, känna tillit, empati, solidaritet, skriva poesi som förändrar världen om än bara för tre personer, kan vi njuta av fågelsång? Allt det här funderar jag över när jag ser om Måns Månssons nattsvarta dystopi Yarden. En film om människan som samhällsvarelse i en ny skön värld där vi allt mer själlöst rättar oss i ledet, iscensatta i ett gigantiskt produktionsmaskineri där kapitalistisk tillväxt är det enda övergripande målet.