Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Tar klivet. Som scripta har Annika Appelin alltid arbetat nära regissör och manus, något hon har nytta av när hon nu själv regisserar. ”Jag har alltid intresserat mig för skådespeleri”, säger hon.

”Att vara regissör är enormt ensamt”

Efter 15 år som scripta fick Annika Appelin från Steninge möjlig-heten att regissera sin första längre film, novellfilmen ”Att bli med barn”. På måndag premiärvisas den på Göteborgs filmfestival.

På köksbordet i Annika Appelins hus i Steninge ligger en öppnad laptop, några manus och en bunt dvd-filmer. Annika har mycket att stå i. Om en dryg vecka premiärvisas novellfilmen ”Att bli med barn” på Göteborgs filmfestival, där hon för första gången kommer att närvara som regissör av en egen film, inte scripta på någon annans.

Vägen dit har varit lång.

För 15 år sedan var dåvarande SVT Drama den största filmproducenten i Norden. Som nyutbildad scripta fick Annika Appelin snart jobb på Lars Molins film ”Potatishandlaren”, där hon genast tog en aktiv roll.

– Det var Molin som inspirerade mig att bli regissör, han öppnade mina ögon, säger Annika Appelin.

Karriären fick en bra start. Som Molins husscripta blev Annika Appelin snart ett efterfrågat namn i Filmsverige. Du har med stor sannolikhet sett något där hon har satt sitt fingeravtryck, kanske ”Den tatuerade änkan”, ”Det nya landet”, ”Ivar Kreuger”, ”Tjenare Kungen”, ”Detaljer”, ”Ett öga rött” med flera.

Att arbeta med regissörer som Ulf Malmros, Kristian Petri och Lars Molin blev Annikas regissörsskola. 2005 regisserade hon kortfilmen ”Vi ska ju inte ligga med varandra”.

– Den vanligaste vägen att bli regissör är att gå på DI (Dramatiska Institutet). Har man inte gjort det får man ta en rejäl omväg, säger Annika Appelin, som även har arbetat som regiassistent och inspelningsledareför att bredda sina kunskaper.

Men även om regiassistenten nämns före scriptan i eftertexterna föredrar Annika att vara det senare, eftersom hon då arbetar mycket närmare regissören, manus och skådespelarna. Regissören Kristian Petri (”Detaljer”) övertalade nyligen henne att vara regiassistent på hans kommande film ”Ond tro”. Men de råd Petri ville ha av Annika kunde han inte få.

– När han undrade något låg jag gömd i en buske någonstans med en walkie-talkie.

På Annika Appelins CV står även de båda Arn-filmerna. Från början skulle hon vara scripta endast på inspelningarna i Afrika (”två månader i Marocko – helt okej), men då ett annat filmprojekt föll på mållinjen fortsatte hon arbeta med den största nordiska filmproduktionen någonsin.

– Den här branschen är osäker, man måste ständigt ha saker på gång om något inte blir av. När jag kom tillbaka till Arn arbetade jag som manusbearbetare, och så regisserade jag den lille pojken som spelade den unge Arn.

Något som för oss in på nya ”Att bli med barn”, en romantisk komedi i miniatyr där singeltjejen Jonna (Lisa Henni) blir förälskad i Erik (Göran Gillinger) men tycker sig motarbetas av Eriks dotter, Lydia (Estelle Khayati).

Barnskådespeleri blir sällan riktigt bra på film, men du har lyckats väldigt väl.

– Det tycker jag också. Det gäller att ta barn på allvar, och inte specialbehandla dem. Men man måste ha någon som är med dem i pauserna, de måste få en känsla för när det är allvar och när det är fritid, säger Annika.

– Jag har arbetat på några barnfilmer och barn kan verkligen ödelägga en inspelning. Precis före en tagning kan de säga ”jag vill inte” eller ”jag vill kissa”. Jag har även lärt mig vikten av att barnet har ”bra” föräldrar som inte ställer till problem.

– Men Estelle var fantastisk. Dessutom älskade hon Göran Gillinger sedan tidigare. De lyckades hitta en fin stämning framför kameran, berättar Annika Appelin som genast föll för Johanna Wilsons manus om de problem som kan uppstå när man träffar en partner som redan har barn.

– Igenkänningsfaktorn är stor i det här med nyfamiljer. Att leva i en sådan är ju vanligare i dag än kärnfamiljen. Min man, jag själv och filmens producent lever alla så.

Jonna är filmens huvudperson, men som åskådare får jag även en förståelse för att Lydia hyser blandade känslor inför pappans nya kvinna . Hon är rätt jobbig ibland.

– Det är Jonnas historia, det är hon som blir förbannad och får säga ”ungjävel”. Men jag tycker jag behandlar alla tre med respekt, så att det inte blir svart eller vitt. Barn är lojala och vill samarbeta när en förälder träffar en ny parter, även om de blir avundsjuka.

– Men flera av mina väninnor tycker jag har varit för snäll, att jag skulle gjort Lydia ännu jävligare, hehe.

Även om ”Att bli med barn” inte har haft premiär än har Annika redan fått förslag om fler regissörsjobb. Men hur var det egentligen att ta klivet från scripta till att vara den som bestämmer allt?

– Jag var lite nervös före inspelningarna. Tidigare har jag hela tiden tänkt på allt som ska fungera – har alla fått mat?, har alla det bra? – och så vidare. Nu skulle jag vara tvungen att släppa det. Men det gick faktiskt väldigt lätt. Jag har fått en helt annan förståelse för alla ”galna regissörer” som jag har arbetat med, säger Annika Appelin.

– Man ska veta att det är enormt ensamt att vara regissör. Det är mycket lättare att sitta vid sidan av och komma med tips. Som regissör är du den som bestämmer hur filmen ska bli och det ansvaret är både skrämmande och utmanande, men framför allt härligt.