Den värld vi lever i har förstås ljusa och mörka inslag, men den är inte svartvit. Förtryck, terrorism, våld mot kvinnor och diktatur existerar parallellt med längre medellivslängd, färre fattiga, fred och demokrati.
Många väljer dock att välja att se en sida – och ställa sig på de godas sida, vilken den nu är. De som tycker annorlunda är onda.
Oförsonligheten växer när man varken har förmågan eller avsikten att se hur andra ser på saken. Höjs gör även tonläget, vilket inte kan ha undgått någon i det offentliga samtalet. Särskilt frågor som rör migration och identitet väcker mycket känslor.
I en relation där kärleken är ovillkorlig, som den mellan barn och föräldrar, kan stora bokstäver användas utan att tilliten stukas. Men så förhåller det sig inte i ett samhälle. Oschyssta påhopp och rena elakheter skruvar istället upp konflikten mellan dem som ordfäktas.
Många drar sig därför undan helt för att undvika obehaget och andra lägger i tysthet sin röst på de politiker som de uppfattar tillhör den goda sidan.
USA:s president Donald Trump för ett krig både mot medierna och institutioner som domstolarna. Han twittrar frenetiskt om hur journalister är folkets fiende främsta fiende. I sin första budget, som Trump presenterade förra veckan, minskar han anslagen till i stort sett alla myndigheter förutom dem som ska skydda nationen från yttre hot.
I ett tal i Nashville i förra veckan ondgjorde han sig över att en domare på Hawaii stoppat hans exekutiva order om starkt begränsad inresa från sex muslimska länder. Han avslutade sitt anförande med orden ”det är dags för oss att omfamna vårt ärofulla nationella öde”. Till publikens varma applåder, och hans kritikers djupa förfäran. New York Times chefredaktör menar att Donald Trump håller på att genomföra en revolution där han spränger sönder hela styret av landet.
Den franska presidentkandidaten Marine Le Pen önskar att ”vi ser slutet på en värld och en annan världs födelse”. Ur det dekadenta västerländska samhället, som släppt in allsköns människor från andra länder, ska en ren nation resa sig.
Det är en villfarelse att hela vårt samhälle har blivit sämre och behöver stöpas om i grunden. Givetvis ska man öppet och sakligt kunna diskutera problem som finns, vad de beror på och hur de kan lösas. Men hur vi uttrycker oss spelar roll. Ord kan leda till mord. De stämningar som Trump och Le Pen piskar upp är farliga. Lite svensk konflikträdsla är inte fel alla gånger.
Att med hövlig ton försöka bemöta meningsmotståndarens bästa argument på ett sakligt vis är ett bra rättesnöre. Som kulturskribenten Kristofer Ahlström påpekar i en tänkvärd essä (DN 12/3) blir det till slut ganska kallt i rummet om man hela tiden rensar luften .
