Det finns en oskriven lag som säger att man inte ska belacka eller håna de döda. Om de döda inget annat än gott!
Vår tids nekrologer kännetecknas också mycket riktigt av mer eller mindre okritiska hyllningar. Någon var en enastående arbetskamrat, oumbärlig i vänkretsen, en älsklig make, hustru, far eller mor; någon annan var hjälpsam, hade ett ömt sinnelag och missade aldrig en match med Halmstads BK; ytterligare någon var alltid snäll mot barn och djur, grävde aldrig ner sitt pund och arbetade alltid skrattande och utan åthävor.
Den här typen av belevade hyllningar var vanligast även för 300 år sedan, och tributerna kunde dessutom vara långt mer devota och överdrivna än i våra dagars dödsrunor. Men det kunde också precis vara tvärtom. Ärekränkande, sarkastiska eller skämtsamma – inte sällan infamhumoristiska – gravdikter kom att ligga till grund för en ny sorts poetisk ordning under 1700-talet.
1600- och 1700-talen var gravdiktens guldålder i Sverige och Europa. Det skrevs under dessa århundraden kolossala mängder epitafier av ofta likartat men i sina stycken även av mycket skiftande slag och av varierande omfång. De skrevs, som barockpoeten Sophia Elisabet Brenner (1659–1730) formulerar det i just en gravdikt, ”den döda til beröm, ell’ deras tröst som sörja”.
Men det tillkom även gravdikter som inte var skrivna de döda till beröm utan i stället var inriktade på tadel. Ibland – för att inte säga ofta – rör det sig om postuma förolämpningar av grovt snitt. De efterlevande fann således knappast någon tröst i dessa texter.
Torsdagen den 24 februari 1780 publicerades en gravdikt i tidningen Stockholms Posten som nog fick en och annan läsare – inte minst medlemmarna av domkapitlet i Skara stift – att höja på ögonbrynet och kanske rentav trilla av stolen. ”Grift-Runor” heter dikten, med tillägget ”skrifne 1769”, och den är avfattad i så kallad stenstil, vilket innebär att det finns en punkt efter varje ord. Författaren var prästen Brynolph Hallborg (1736–1792), och den grovt ärekränkande dikten är skriven över dennes kollega och tillika svärfar, Hans Bjugg (1690–1769).
”Grift-Runor” kan karaktäriseras som en övermåttan infam gravdikt. Den består av 52 rader, varav några lyder:
Wandringsman.
Lär. Af. Denna. Grift. At. Dö. För. Än. Du. Dör.
På. Det. Du. Ej. Må. Dö. När. Du. Dör.
Detta. Gjorde. J. Lifstiden.
Wälärewördige. Och. Höglärde. Herren.
Herr. Hans. Bjugg.
Som. J. Småland. J. Skara. Stift.
War. En. Dråpelig. Biskop.
[– – –]
Det. War. Uppenbart. At. Denna. Guds. Soneson.
War. En. Afguda-Dyrkare. Guds. Hädare. Sabbats-Brytare.
Sina. Fäders. Och. Öfwerhetens. Förrädare. Och. Föragtare.
Mandråpare. Horkarl. Tjuf. Lögnare. Syndare.
J. Tankar. Ord. Och. Gärningar.
[– – –]
Hela poemet är en parodi, en i stora stycken mycket nedrig och till och med blasfemisk bibelparodi. Under 1700-talet var hädelse liktydigt med att håna och bespotta Gud, och i Sverige var detta straffbart – man löpte risken att dömas till döden, bli ett huvud kortare – och därför mycket ovanligt. ”Grift-Runor” innehåller mängder av hänvisningar till ställen i bibeln, de flesta från Nya testamentet, varav flera genom den säregna kontexten implicit får vanhelgande karaktär.
Med de många bibelhänvisningarna, som brukas i inverterat och därmed förlöjligande syfte, lägger Hallborg i dagen sin lärdom och iscensätter sig själv som en originell diktare.
Författaren tillplattar föremålet för sin dikt inte bara en gång eller fem gånger utan kanske trettio gånger och komminister Bjugg nämns vid alla upptänkliga invektiv. Han kallas även biskop, vilket är avsett att uppfattas ironiskt. Här finns med andra ord, som brukligt var, ingen klagan över dödsfallet, ingen lovprisning av liket och heller inte någon tröst åt de efterlevande.
Under 1700-talet var det vanligt att man belackade varandra i ett slags poetiska tweets som sedan spreds i avskrifter. Ofta skedde det i gravdiktens form. Författarna till dessa poem var inriktade på att fullständigt och slutgiltigt förinta sina forna antagonister.
Hallborgs upptagenhet vid eller rentav besatthet av döden, hans intresse för det parodiska, det sarkastiska och till och med det blasfemiska, gör honom till en raritet. I sin genre – och kanske även utanför – saknar dikten ”Grift-Runor” motstycke i svensk litteratur.
Men kanske inte i verkligheten?
Daniel Möller
Daniel Möller
Daniel Möller (f. 1974) är professor i litteraturvetenskap vid Högskolan i Halmstad. Hans senaste studie, ”Om de döda allt annat än gott. Ärekränkande, burleska och infamhumoristiska inslag i svensk gravdiktning under 1600- och 1700-talen” (Makadam förlag, 2023), om vilken han kommer att föreläsa på stadsbiblioteket i Halmstad den 19 mars, bygger på flera års grundforskning i arkiv och ger en ny bild av den tidigmoderna svenska gravpoesin.