Prisad. Cecilia Davidsson är uppvuxen i Småland, men bor numera i Stockholm. 1994 debuterade hon med novellsamlingen En av dessa nätter och fick det årets Katapultpris som bästa debutant.
Prisad. Cecilia Davidsson är uppvuxen i Småland, men bor numera i Stockholm. 1994 debuterade hon med novellsamlingen En av dessa nätter och fick det årets Katapultpris som bästa debutant.

Davidsson får mycket sagt

ANNONS
|

Tretton berättelser på lite drygt hundra textsidor!

Cecilia Davidssons femte novellsamling, Höga berg, djupa daler, är inte omfångsrik men rymmer ändå förbluffande mycket.

Davidsson är den kanske främsta novellisten i sin generation. De andra har tagit slut, höll jag på att kasta ur mig, för när hon debuterade, under 1990-talet, hade den unga svenska kortprosan en guldålder. Sedan dess har de novellisterna strömhoppat över till romanen. Så brukar det ju för all del vara. Men det är synd att Ninni Holmqvist, Jerker Virdborg, Hans Gunnarsson, Peter Törnqvist, Mats Kempe och de andra bara har gett ut enstaka novellsamlingar sedan debuten. De var så fullfjädrade. Även Davidsson har förresten publicerat ett par vuxenromaner.

ANNONS

Titelnovellen handlar om en förståndshandikappad pojke som går i väg på egen hand under en resa i Norge för att hämta snö åt sin mamma. Men snön hinner smälta. Det händer något liknande med texten; under den skymtar något man nästan inte får tag i.

Det där som vagt blänker till men inte är så lätt att fånga in ser man i flera av texterna. Kanske skulle man emellanåt behöva mer material. Men det tillhör Davidssons berättarteknik att underförstå, registrera och ligga rätt lågt, hon kryper in i sina undertexter.

I nästa novell ljuger en ung kvinna obesvärat ihop en historia och lämnar sina föräldrar nästan omgående trots att hon lovat att vara kvar en vecka. Ett par ska köpa hus i en berättelse, i en annan drömmer farmor om hur starkt naturen levde förr. En sjukhusnovell är hjärtskärande och den sista berättelsen blir en vacker hyllning till den långa kärleken.

Texterna är extremt detaljskarpa, språket är exakt, reducerat, stilen hyperrealistisk. Allt är avstämt och avslipat, det kan nästan likna bokföring där varje siffra hamnar precis rätt.

Men Davidsson kan också odla en mer surrealistisk stil. Då berättar hon nästan uppåt väggarna, om en vardag som spårar ur. Men stilen är lika glasklar som i de realistiska texterna trots det oväntade och hårt skruvade innehållet. Som i en novell där en djupt sorgsen man får en ask plåster av en sköterska. Och plåstren hjälper! Han blir glad igen. En del av Davidssons noveller är förresten sådana plåster, de kan hjälpa när man är lite modfälld.

ANNONS

Berättelserna består som regel av hårt beskurna scener. Å andra sidan kan man lätt bygga ut dem själv med sin närläsning. Och det är väl så en novell ska fungera. I den meningen kan Davidsson på nio sidor rita ihop en hel roman.

Själv är jag svag för klassiskt byggda noveller, sådana där slutet vänder upp och ner på hela berättelsen. Den formen har nästan kommit ur bruk. Men här finns ett par texter med den sortens inbyggda överraskningar.

En novell handlar om en ask. Det gamla trädet står kvar utanför huset men berättaren ger sig av. Det är en fantastiskt välskriven text men just inte mer. Det är en risk som någon gång ligger nära i Davidssons texter, att de blir lite tunna och substanslösa.

Det är inga höga berg som samlingens titel talar om men desto djupare dalar. Mycket i dessa vardagliga texter handlar om gnissel mellan par. Folk mår dåligt eller försöker ta sig ut ur sina liv men får inte upp dörren. Det konstiga är att det kan bli så underhållande läsning av så mycket mänskligt elände!

Helena Davidsson Neppelberg har försett texterna med aviga, starkt stiliserade bilder.

ANNONS