”Det är som en rulltrappa som drar oss uppåt mot det heta klimatet. Då borde vi kliva nerför rulltrappan genom att förkorta arbetstiden i samma takt.”
”Det är som en rulltrappa som drar oss uppåt mot det heta klimatet. Då borde vi kliva nerför rulltrappan genom att förkorta arbetstiden i samma takt.” Bild: Martina Holmberg / TT

Christer Sanne: Arbeta mindre för att rädda klimatet och få ett bättre liv

För en renare värld borde vi minska arbetet i takt med den ökade produktiviteten. Det skriver Christer Sanne i denna klimatkrönika. På måndag den 8 april håller han en föreläsning om hur ett hållbarare samhälle kan uppnås på Halmstads stadsbibliotek i serien ”Klimatet & vi” som går under våren.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

ANNONS
|

Koldioxiden ska bort och klimatet räddas. Det har riksdagen beslutat. Fast inte just nu, utan 2030 eller 2045 – alltid flera riksdagsval bort. Under tiden fortsätter riksdagen att besluta: om en Förbifart Stockholm, att bygga ut flygplatsen i Sälen, ett större oljeraffinaderi i Lysekil och så vidare.

Sådana projekt är ohållbara. Men värre är att alla partier verkar vara överens om de stora dragen för en ekonomisk politik – räntor, skatter, bidrag – som ska värna om köplusten och garantera en fortsatt tillväxt. Statsminister Stefan Löfven talar gärna om miljösatsningar – men mest som ett medel att främja tillväxten.

Därför står vi här med en konsumtion i Sverige som skulle kräva 4,2 jordklots resurser om alla ska ha lika mycket. Trots tekniska framsteg med renare teknik. Trots att många människor bidrar på olika sätt i sin vardag. Det räcker inte. Vi behöver göra mycket mer, byta livsstil och finna andra värden i livet.

ANNONS

På det internationella planet motsvaras Sveriges klimatmål av 17 globala mål för hållbar utveckling. De beskrivs – för att citera UNDP:s hemsida – som ”sjutton fantastiska saker som världens ledare har förbundit sig att uppnå till år 2030”.

Här finns ungefär samma mål som FN:s tidigare millenniemål: att avskaffa fattigdomen och hungern, att erbjuda hälsa och utbildning för alla. De är självklara mål för allt bistånd sedan 50 år. Över 1 300 miljoner människor är fortfarande extremt fattiga och 800 miljoner lider av kronisk hunger så vi är långtifrån där.

Ett problem är att målen ska tillfredsställa alla länders önskemål och därför blir väldigt vagt formulerade. Jag har granskat mål 12, ”hållbar konsumtion och produktion”, och fann mest en massa snömos. Det är pinsamt tydligt hur målen tassar kring de stora avgörande frågorna. Ett mål är till och med att främja ekonomisk tillväxt. Då duckar man för att den hittills inte alls har utplånat fattigdomen i världen utan framför allt skapat en hyperkonsumtion för de mest gynnade.

De globala målen visar också en djup klyfta mellan politisk retorik och forskarnas bild av vad som behövs. Det är ju inte världens eller Sveriges ekonomi som behöver växa. Det är de fattiga, de utan hem och vatten och toaletter och skola och sjukvård som måste få chansen att konsumera mer. Men då måste vi andra, som har vad vi behöver, hålla igen eftersom vi bara har ett jordklot.

ANNONS

Även det klimatpolitiska rådet läxar i sin nya rapport (21/3) upp regeringen för senfärdighet och kräver mer radikala åtgärder. Sverige blir inte hållbart genom mer cykelbanor eller laddstolpar eller upprustade spår eller en mesig flygskatt. Till saken hör också att de klimatmål för Sverige som rådet talar om gäller bara hälften av svenskarnas klimatskadliga utsläpp. Den andra halvan kommer från den importerade konsumtionen. För att göra något åt den krävs en annan livsstil. Vi kan inte satsa oss till en hållbar utveckling, vi måste sansa oss!

Därför talar jag för att vi borde arbeta mindre. Byta arbete och löneökning mot fri tid. Och sluta hålla ekonomisk tillväxt som ett överordnat samhällsmål.

Det finns två skäl till kortare arbetstid. För det första tycks väldigt många längta efter en lugnare livsstil. För det andra har vi – i genomsnitt – mer pengar att konsumera för än miljön och klimatet tål. Vi är dubbelt så rika som när vi införde 40-timmarsveckan. Tack vare att produktiviteten varje år ökar med sådär 2 procent så producerar vi 2 procent mer. Då kan lönerna stiga och människor kan efterfråga allt som produceras: resa längre, äta mer kött och köpa fler bilar och större hus.

ANNONS

För en renare värld borde vi i stället minska arbetet i takt med den ökade produktiviteten (för den ska vi ta vara på!). Det är som en rulltrappa som drar oss uppåt mot det heta klimatet. Då borde vi kliva nerför rulltrappan genom att förkorta arbetstiden i samma takt.

Så mer fri tid betyder inte bara en mer tillfredsställande livsstil. Det kan också betyda ett hållbarare samhälle. Men elitens mantra i Sverige är att vi måste jobba, egentligen med vad som helst, för att få löner så att vi kan skatta till välfärdstjänsterna och pensionerna som staten har utlovat.

Men i dag går lönerna mest till annat eftersom skattesatserna är heliga. Vi köper fler bilar och flyger mer än någonsin. Det ekologiska fotavtrycket ökar. Vi efterlyser mer vård och skola men tar en absurd omväg via privat konsumtion. Det är dilemmat som politiken måste lösa om vi ska få en god och hållbar välfärd.

Fakta: Christer Sanne

Tidigare docent på KTH, samhällsforskare och skribent och har bland annat skrivit den uppmärksammade ”Keynes barnbarn” samt flera böcker om arbetet i samhället.

ANNONS