Går du på en bättre loppis hittar du säkert några Lindbergpjäser bland sakerna. Ett fat eller en kopp med det välkända plommonet eller de stiliserade löven som kanske väcker barndomsminnen till liv. Varje retrohem med självaktning kan duka med en 1960-talsklassiker. Men rota lite längre bakåt i stället, och upptäck Wilhelm Kåge, Gustavsbergs keramiske kung under 43 år, den industriformgivare och konstnär som lotsade fabriken genom det tidiga 1900-talets smaktrender och in i modern tid.
– Det är något som gör att man fascineras på djupet av Kåge, han har en värme och en grundton som känns mänsklig, säger Petter Eklund, författare till den aktuella boken ”Wilhelm Kåge, formgivare i folkhemmet” (Historiska media).
Om Stig Lindberg är totalt genomlyst är Kåge lite av en doldis i vår tid. Men hans konstkeramik värderas högt, och även vardagsserviserna blir alltmer poppis.
– Kåge var inte rädd för att bryta stilar för att få det trivsamt. Han lyckades kombinera funktion med skönhet. Funktionalismens ideal var ju att allt skulle vara förståndigt uttänkt. Men Kåge skapade funkisserviser som var både vackra och funktionella.
För Petter Eklund är formen hos Kåges porslin fulländad – det är till och med en njutning att diska.
– Vissa föremål är så härliga att diska, man riktigt känner formen med diskborsten. Kåges själ finns även i de enkla föremålen.
När reklamaffischkonstnären Wilhelm Kåge klev in på Gustavsberg år 1917 höll Sverige som bäst på att skaka av sig det svulstiga 1800-talet med vräkiga serviser och stora galna kakelugnar i de borgerliga våningarna, och arbetarna kom på bred front och gjorde sina röster hörda.
– Det var en spännande tid, och Kåge följde med, men han kastade sig inte på nya trender, utan gick ibland stick i stäv med dem. Han tacklade samhällsutvecklingen och rörde sig skickligt mellan stilarna, säger Petter Eklund.
Om Stig Lindberg var spelevinken med humor och ett stort uttrycksbehov så var Kåge den som förmedlade värme och mänsklighet i sina verk, tycker Petter Eklund.
– Lindberg är så snabb och briljant, men jag saknar en djupkänsla hos honom som jag hittar hos Kåge.
Efter att Wilhelm Kåge lämnat över det konstnärliga ledarskapet på Gustavsberg till Stig Lindberg år 1949 kunde han dra sig undan och ägna sig åt det som lockade mest: ”Farstagodset”, konstnärligt stengods med rika glasyreffekter.
– Han har två sidor i sin produktion, å ena sidan folkserviserna som han verkligen lyckades få till, å andra sidan konstgodset, den utpräglade lyxkeramiken, som han blev så himla duktig på i slutet, säger Petter Eklund.
Han tycker att den som vill bekanta sig med Kåge kan börja i det lilla; kanske hittar man en sockerskål på en loppis?
– Det är ett enkelt sätt att börja, men sedan finns inget tak om man vill börja samla. Kåges ”Farstagods”kan kosta 100000 kronor. Men det är inte säkert att man kommer närmare Kåge för det – han finns lika mycket i en enkel sockerskål.
Fakta: Wilhelm Kåge
- Föddes i Stockholm 1889. Han växte upp i ett Stockholm som moderniserades i snabb takt, men var själv mest fascinerad av slöjd och folkkultur.
- Gick på Tekniska skolan, nuvarande Konstfack, och utbildade sig i måleri.
- Arbetade som reklamtecknare och affischkonstnär och deltog intensivt i Stockholms nöjesliv under första världskriget.
- Värvades till Gustavsbergs porslinsfabrik, helt utan erfarenhet av keramik, år 1917. Blev dess konstnärliga ledare ända fram till 1949. Efter det ägnade han sig mest åt konstgods.
- Ritade över 20 serviser, 200 dekorer och mängder av prydnadskeramik.
- Dog 1960.
Fakta:Servis, dekor och modell
Modellen på porslinet är som en bilmodell. En servis uppstår när modellen får ett bestämt antal delar som dekoreras och ges ett namn. Byts dekoren på samma modell blir det en ny servis med ett nytt namn. Till exempel: Wilhelm Kåges modell ”KK” från 1930 var grunden till ett flertal olika serviser, som den grönbandade ”Bandarillo”, den eleganta ”Silverband”, den blågrå ”Aristokrat” och den helgrå ”Aristo”. Uttrycken skiftade, formen var densamma.
Fyra gånger Kåge:
- ”Praktika”från 1933 var Kåges programenligt genomförda funkisservis, som skulle vara servisernas Volkswagen, det enda porslin ett hem behövde. Modern formgivning och teknisk rationalisering i en oslagbar förening. Alla de 41 olika delarna såldes separat. Några av delarna hade flera funktioner; skålar var karotter, tallrikar blev lock. Skålar och koppar kunde staplas på varandra. Trots alla rätt floppade ”Praktika”, till fabrikens och Kåges stora besvikelse. Den upplevdes som alltför sträng, klumpig och tråkig.
- ”Grå ränder”från slutet av 1930 är Kåges mästerverk och storsäljare. Modellen som heter ”WB”hade en brun dekor när den presenterades på NK i april 1940, och den kallades då ”De mjuka formernas servis”. Mönstret med de grå ränderna lanserades strax efter krigsslutet 1945, och gjorde servisen till en folkhemsklassiker. Tre eller fem grå ränder, beroende på föremålets storlek, följer och understryker de mjuka formerna. Fram till Stig Lindbergs ”Berså”kunde ingen servis konkurrera med ”Grå ränder”i popularitet.
- ”Argenta”. Konstgodsserie i stilen Swedish grace som blev storsäljare för Gustavsberg från 1930 och under flera decennier framåt, trots rådande funkisideal. ”Argenta”var sin tids typiska presentartikel och jubileumsföremål. Det gröna, silvermålade godset var en exklusiv salongsprodukt som med tiden utvecklades till en standardiserad massvara, som till och med fick Kåge själv att ledsna.
- ”Farstagods”. Kåges motvikt mot ”Argentans”salongsmässighet. ”Farstagodset”kom att bli hans mest personliga uttryck under de dryga 30 år det tillverkades. Metoden gick ut på att skapa konstnärligt stengods med rika glasyreffekter. Under 1960-talet med sina keramiska regelbrott, popkonst och studentuppror föll det i glömska, men under 1980-talets yuppieera blev ljusblå urnor och askfat prestigeprylar, och priserna steg snabbt. I dag säljs de på auktioner för tiotusentals kronor.
