Mona Sahlin förklarade en gång hur hon ”gick med i Olof Palme”, för att först därefter bli socialdemokrat. Liknande uttalanden hörs från personer som var aktiva i Liberala ungdomsförbundet under Birgitta Ohlssons ordförandetid för 15 år sedan, men också bland dem som efter att ha läst Ohlssons uppmärksammade bok ”Duktiga flickors revansch” har löst medlemskap i Liberalerna.
Därför är det knappast förvånande att hennes beslut att utmana Jan Björklund om partiledarposten har gett åtminstone en viss Ohlssoneffekt i Liberalernas medlemstillströmning.
Att de entusiastiska anhängarna är en styrka för Birgitta Ohlsson råder det inga tvivel om. Men ju närmare partiledarposten hon kommer desto viktigare blir det för henne att frigöra sig från sin egen hyllningskör. Att få starkt stöd i sociala medier är en sak, att visa förmåga att leda ett parti med den åsiktsbredd som ryms inom L är en helt annan.
Historiskt har det varit svårt att förutse vad Liberalernas partiledare skulle göra med sina ordförandeskap. Bengt Westerberg sågs före tillträdet som ett högerspöke, men gick till historien som vänsterliberal. Det vi vet om Birgitta Ohlsson är att hon hittills hellre pratat jämställdhet och mänskliga rättigheter än skol- och försvarspolitik. I övrigt är hon framförallt utmanaren som alla kan projicera sina egna förhoppningar om Liberalernas framtid på.
Det landsmötesombuden bör fråga är därför vilka vägval Birgitta Ohlsson ser att partiet ska göra framöver. Ligger valstrategin, med fokus på trygghets- och skolfrågor, fast? Vilket lag ser hon leda partiet i en valrörelse? Såväl den ekonomisk-politiske talespersonen Mats Persson som partisekreteraren Maria Arnholm står exempelvis tydligt på Jan Björklunds sida. Hur Birgitta Ohlsson väljer att göra avvägningen mellan kontinuitet och behovet av att forma sitt eget lag har inte bara betydelse för partiets profil på kort sikt, utan även för den långsiktiga sammanhållningen i partiorganisationen.
Slutligen är det intressant att fråga sig vilka ideologiska vägval Birgitta Ohlsson kommer att göra. När hon i våras frågades ut på politikerpuben ”Makthavaröl” i Stockholm konstaterade hon att ”Liberalerna borde bli mer som Radikale Venstre, med borgerlig ekonomisk politik och tydlig socialliberal profil”. Detta som svar på den klassiska frågeställningen om vilket danskt liberalt parti som, ideologiskt sett, framstår som mest attraktivt. Att utmanaren tycks mer öppen än Jan Björklund för medverkan i en S-regering pekar också i denna riktning, men även på denna punkt vore det intressant att höra henne utveckla resonemanget.
Det är inte särskilt sannolikt att någon - inte ens någon med ett så starkt personligt varumärke - vinner över en sittande partiledare. Men omöjligt är det heller inte. Därför bör liberalt sinnade ställa sig frågan: Vart vill Birgitta Ohlsson leda Liberalerna?
