Det är en fråga som statsminister Stefan Löfven (S) bör ha i bakhuvudet när han förstamajtalar i Malmö på måndag.
Från utbrett utanförskap och bidragsberoende i spåren av stor invandring till otrygghet och gängkriminalitet, har de samhällsproblem som den nationella politiska debatten idag kretsar kring länge varit vardag i Malmö. Samtidigt har den socialdemokratiska kommunledningen, bland annat genom spektakulära byggprojekt, lyckats skyla över de sociala problem som ytterst handlar om egna politiska misslyckanden.
Men man har också skapat bilden av Malmö som staden som ger en positiv föraning om hur ett framtida Sverige skulle kunna se ut. Det är en bild som fick sig en ordentlig törn när inrikesminister Anders Ygeman (S) i vintras påpekade att en hel del av det som de ivrigaste Malmöanhängarna brukar lyfta fram som fördelar i själva verket är tecken på allvarliga samhällsproblem. Att kunna klippa sig eller åka taxi för en femtiolapp är inte härligt kontinentalt, utan resultatet av en stor svart ekonomi med band till den organiserade brottsligheten.
Innan han kommer till Malmö har Stefan Löfven hunnit med att tala i Landskrona, fyra mil norrut. Det är en kommun som på många sätt påminner om Malmö. Industrinedläggningar på 1980-talet slog hårt och man har under lång tid brottats med stor invandring, segregation och brottslighet. Länge var kommunen också ett starkt socialdemokratiskt fäste, men sedan tio år tillbaka styrs den av Liberalerna i samarbete med Moderaterna och Miljöpartiet.
Medan den socialdemokratiska strategin i Malmö har varit att tona ned problemen och ignorera exempelvis det stora bidragsberoendet har kommunledningen i Landskrona valt motsatt strategi. För i en liten kommun går det inte att sminka bort samhällsproblem som människor möter i sin vardag, och som kan ta sig så konkreta uttryck som att människor inte vågar röra sig i stadens centrala delar.
I Landskrona har det handlat om att göra stadskärnan attraktiv både för kommuninvånare och företagsetableringar genom att anlita ordningsvakter som patrullerar i polisens frånvaro, om att minska bidragsberoendet både genom krav på motprestationer för försörjningsstöd och krav på egen försörjning för att få hyreskontrakt, men också om förbättrade skolresultat genom höga förväntningar och tydliga krav på eleverna.
Det har bitvis varit kontroversiellt. Inte minst för att det utmanat ett socialdemokratiskt sätt att tänka, där social utsatthet i värsta fall blir en ursäkt för att acceptera stora samhällsproblem, snarare än en anledning att föra en politik som ger människor instrument att ta sig ur utanförskapet.
Om vi inte vill att Sverige ska bli som Malmö, finns det all anledning att fundera över vad Landskrona kan lära oss.
