Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Filosofkungar är inte räddningen

På grundkursen i statsvetenskap diskuteras alltid Platon och hans idé om att filosofkungar borde styra över det inkompetenta folket. Studenterna brukar behöva ungefär 30 sekunder för att fundera på vad som är bra och dåligt med denna tanke innan de kommer fram till att den är antidemokratisk.

Samma insikt verkar dock inte infinna sig i den politiska debatten som följt efter Brexit och valet av Donald Trump som USA:s president. Alla verkar vara överens om att 2016 var ett skitår. Man hade hoppats att 2017 kunde inledas med lite lärdomar om varför det blev så. Men icke.

I början av 2017 delade många opinionsbildare istället flitigt en teckning från tidskriften The New Yorker som illustrerade en oförståelse för vad som har hänt. Teckningen föreställde en passagerare på ett flygplan som ställt sig framför sina medpassagerare och säger: ”De här självbelåtna piloterna har tappat förankringen till vanliga passagerare som oss. Vilka tycker att jag ska flyga planet? En stor del av medpassagerarna räcker upp handen.”

Många såg teckningen som en träffsäker illustration av att ingen bryr sig om experter längre. Passagerarna var lika dumma som alla de väljare som anser sig lika kvalificerade som ekonomiska och politiska experter på att fatta politiska beslut. Denna syn bygger på antaganden som är både antidemokratiska och som helt missuppfattar vad politik är för något.

Platon hade för det första fel om expertstyre eftersom det inte är förenligt med alla människors moraliska jämlikhet. Tvingande lagar ska fattas av dem som tvingas, inte av någon som vet bättre. Medborgare är inte barn och politiker är inga föräldrar.

För det andra hade Platon fel eftersom politik inte handlar om att söka sanningen, utan om fördelning av makt. Även om statsvetarstudenter brukar lista ut detta på under en minut verkar idéerna hänga kvar hos många – nästan 2 500 år efter att Platon formulerade dem. Det är förvånande. För var det något 2016 visade, var det att många väljare är trötta på att bli skrivna på näsan. De var inte så imponerade när den brittiska regeringen skickade ut information om hur dåligt ekonomin skulle gå om de lämnade EU. De var inte heller så övertygade när finansministern menade att Brexit skulle kosta varje brittiskt hushåll 4 300 pund om året (cirka 48 000 kronor).

Sanningen är väl att vi alla är ganska dåliga på att vara rationella och att det är extremt svårt att förstå dagens komplexa politiska och ekonomiska globala system. Trots detta är vi mer rädda för tyranner än vad vi är för dåligt fattade demokratiska beslut. Vi väljer hellre Trump än en filosofkung.

Riktigt dåliga demokratiska beslut kan leda till valet av en tyrann, vilket man nog kan börja oroa sig för i USA. Men svaret på en sådan oro kan knappast vara att förorda en annan form av tyranni. Svaret kan med andra ord inte vara tanken att allt hade varit väl om alla okunniga väljare bara varit lika smarta och välinformerade som en själv. För det är faktiskt ganska självbelåtet.

Clara Sandelind, fil dr i statsvetenskap vid University of Sheffield

MEST LÄST