Röstsedeln faller till bottnen på valurnan.
– Jag vet inte om jag röstat rätt, säger hon och tittar ner mot sin dotter.
Jag är i den franska byn Haucourt-Moulaine i norra Frankrike under det franska valets sista valomgång till parlamentet. Det är söndagen den 18:e maj och det nybildade La République En Marche är på väg mot storseger.
Min vän, som bjudit dit mig, har kommit överens med borgmästaren att jag under ett par timmar får äran att sköta röstlängden. Nervöst sätter jag mig vid det långa bordet i vallokalen och inväntar väljarna.
En man iklädd t-shirt, shorts och sandaler kommer fram till mig. Det är hans fru som precis röstat. Jag hittar honom i röstlängden och pekar ut där han ska signera.
Efteråt börjar han prata med mig. På franska. Min vän förklarar att jag inte talar franska. Så vi tar och pratar på engelska i stället. Det är han och hans familj, som är i vallokalen, så där är gott om tid att prata.
– Nästan ingen jag känner tänker rösta, berättar han. Många, menar han, tror inte deras röst gör någon skillnad. Men de har också tröttnat på att gå till valurnorna.
– Det har varit för många val på kort tid, förklarar han. Hade Frankrike samlat fler val på samma dag likt Sverige hade fler röstat.
Se da n i april i år har Frankrike haft två valomgångar till presidentvalet och två valomgångar till parlamentet. Innan dess var det val i mars 2015 till landets département och senare samma år även till regionerna. Respektive val hade vars två valomgångar. Det är förståeligt att valtröttheten är stor i Frankrike.
En Marche vann en jordskredsseger och tog en klar majoritet i parlamentet. Socialistpartiet blev fullständigt tillplattat. Front National tog några enstaka platser och högern står splittrad inför hur de ska förhålla sig till En Marche.
President Emmanuel Macron och rörelsen kring honom gäckar socialliberaler, EU-entusiaster och optimister i hela Europa. Där är något rafflande med den franska liberalismen. Den upplevs som radikal, folklig och häftig. Särskilt av svenskar, mig själv inräknat.
En och annan har djärvt uttalat sig om att En Marches framgångar är revolution. En av dem är europaparlamentarikern Cecilia Wikström (L). I det liberala nyhetsmagasinet NU kallar hon det för en verklig fransk revolution. Wikström tror att svenska liberaler kan ta initiativ till en liknande revolution även här.
Möjligheterna till något liknande i Sverige är marginella. Främst eftersom att Sverige och Frankrike har helt skilda valsystem. Men det finns ändå en del att lära av Frankrikes president.
Macrons regering och parti består av representanter från både höger och vänster. För att lösa de låsningarna i politiken som den tröttsamma blockpolitiken i Sverige framkallar, kan svenska politiker se vad som lyckats ena den breda rörelse Macron står i spetsen för.
Det är dags att bli vuxna och låsa upp blockpolitiken. För jag har i alla fall lessnat på den.