Det senaste greppet är att använda Interpol. På Turkiets begäran greps i torsdags för en vecka sedan den turkisk-svenske journalisten Hamza Yalcin, bosatt i Halmstad, under en semesterresa i Barcelona.
Det kan aldrig ha varit tanken med det internationella polissamarbetet att utföra beställningsjobb åt en auktoritär regim som letar efter politiska motståndare i exil. Eftersom kriminella har en benägenhet att röra sig över gränserna måste även polisarbetet kunna använda sig av samma rörlighet. Där har Interpol sin stora uppgift. Men då pratar vi alltså om kriminella, inte oppositionella.
Redan i somras greps en svensk medborgare i Tyskland. Medborgarrättsaktivisten Ali Garavi sitter nu inspärrad i Turkiet, anklagad för terrorverksamhet. Han greps med den tyske medborgaren Peter Steundtner på ett seminarium om frihet på internet. Till skillnad från Sveriges omtalade tysta diplomati och utrikesminister Margot Wallström försiktiga tassande, röt förbundskansler Angela Merkel så att det dånade. Hon hotade att dra in bistånd och utfärda resevarningar om inte de godtyckliga arresteringarna upphörde. Tyska regeringen menade att anklagelserna var absurda och krävde att Steudtner släpps genast.
Även i fallet med Hamza Yalcin väljer Sverige att ligga lågt gentemot Turkiet. Eller som utrikesdepartementet uttrycker saken på sin hemsida: ”Sverige arbetar oupphörligt för att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna i Turkiet. Sverige driver sedan länge en engagemangspolitik med Turkiet. Dialogen med turkista företrädare har alltmer innehållit kritiska budskap gällande den negativa utvecklingen beträffande respekten för mänskliga rättigheter och rättstatens principer”.
Uppenbarligen hjälper inte denna dialog. Sverige ska inte acceptera att svenska medborgare greps utomlands av den turiska regimen på diffusa anklagelser. Peter Franke är tydlig på ledarplats i Värmlands Folkblad (ob S): ”Kanske tyst diplomati fungerar, men saker bör kallas för vad de är och inte skrivas om. En spade är en spade och Turkiets anklagelser mot svenska medborgare är vansinniga, liksom Erdogans jakt på journalister och oliktänkande.”
Att vända sig till EU:s medlemsländer för en gemensam hållning mot den bristande rättsstaten Turkiet hade varit önskvärd, om nu inte Sverige ensamt vågar säga ifrån. Men vad hjälper det när samma union har ”tagit hjälp” av Recip Tayyip Erdogan genom att skriva flyktingavtalet med honom. Det straffar sig att sätta sig i knäet på den maktfullkomliga presidenten.
Över 100 medieföretag har stängts, runt 170 journalister sitter fängslade och omkring 700 presskort har ogiltigförklarats efter det märkliga kuppförsöket i Turkiet. Totalt har 50 000 personer arresterats och över 100 000 jurister, poliser, akademiker, lärare och andra statstjänstemän har blivit av med jobbet. I dess följd bryter rättsystemet samman och pressfriheten begränsas. Turkiet är inte längre ett demokratiskt land och Sverige tittar tyst på.