Det är FN:s generalförsamling som 1993 gjorde den 3 maj till världsdagen för pressfrihet. Den genomfördes mot bakgrund av årsdagen för deklarationen om en självständig och pluralistisk press som godkändes i Windhoek så sent som 1991.
Organisationen Reportrar utan gränser gör en lista över pressfrihetsindex där Sverige nu klättrat upp på andraplats, efter Norge och följt av Finland. Sverige låg på åttonde plats förra året, sist av de nordiska länderna. Bakgrunden till klättringen är att fler brott mot journalister utreds och att samarbetet mellan polis och mediehus har blivit bättre.
Och även om det går framåtpå nära håll finns det flera anledningar att prata om hur viktigt det är med en fri press och med det svenska systemet med en ansvarig utgivare som en juridisk garant för vad som står i tidningen och på tidningens webbsida.
Numera har det satts i system att misstänkliggöra och baktala medier som ”onda” och vi journalister kallas ”landsförrädare”. Det är inte bara USA:s 45:e president Donald Trump som pratar illa om journalister han inte gillar och sprider uppfattningar om ”fake news”, alltså påhittade nyheter.
Aftonbladets publisher sedan ett år tillbaka Sofia Olsson Olsén konstaterar efter veckans kolumn: ”Att säga att det är lugnt i inkorgen på mejlen i dag efter den här kolumnen vore att ljuga. Det är helt enkelt ett jäkla liv”.
I dag ger Journalistförbundet ut debattboken ”Hatad”, skriven av min kollega på Hälsingetidningar, Lilian Sjölund. Hon skriver om precis det som TU:s senaste undersökning också visar. Nämligen att ledarskribenter, kommentatorer och krönikörer är de mest hotade och trakasserade i mediebranschen, särskilt de kvinnliga medarbetarna. Det senaste året har sju av tio tagit emot hot och trakasserier. Var tredje har allvarliga planer på att lämna branschen.
Lilian Sjölund har tidigare varit reporter, nyhetschef och redaktionschef och är van vid känsloutbrott från läsare och människor som blivit omskrivna. ”Men det här orimliga hatet som riktas mot oss som personer är nytt”, konstaterar hon enligt en intervju i Journalisten. ”Det accelererar också, i dag skäms många inte ens för sitt hat eller hot. Det gör att jag blir misstänksam mot människor”.
Som politisk redaktör och debattredaktör ingår i uppdraget att väcka debatt, argumentera för sin sak och svara på mothugg. Det är så vi ska ha det i ett öppet demokratiskt samtal där flera sidor får komma till tals. Men att bli påhoppad för att jag är kvinna eller för gammal har liksom inte med mina åsikter att göra. Det är något helt annat och jag gillar det inte alls.
Lilian Sjölund får sista ordet: ”Lokalpressens opinionsbildare kommer sällan fram i debatten. Bor man i Östersund, Bollnäs eller i Örebro och har sin byline i tidningen så vet alla vem man är. Det är svårt att bli lämnad i fred. Man får hjärnspöken, men det är kanske inte så konstigt när man inte vet var de här personerna som ägnar sig åt sådant här befinner sig.”
