Desy Kallberg var först i HP:s spalter

Jag ville se hur du såg ut. Du får börja på Hallandsposten när du vill. Med de orden anställdes Hallandspostens första kvinnliga reporter av den legendariske redaktören.

ANNONS
|

Han hade tagit motorcykeln från Halmstad till Falkenberg för att besöka Desy Kallberg som då arbetade på Hallands Nyheters expedition, där hon expedierade kunder som köpte vykort och kontorsmaterial samt läste korrektur.

”Två år var jag på Hallands Nyheter. Sedan skrev jag ett impulsivt brev till chefredaktör Johan Svipdag på Hallandsposten i Halmstad och berättade att jag ville bli journalist på riktigt”.

Året var 1934 och Desy Kallberg kom att arbeta på HP i elva år innan hon gick vidare till Stockholms-Tidningen och när den lades ned fortsatte hon på TT, Tidningarnas telegrambyrå.

Desy Kallberg var född i Dalarna men växte upp i Årstad utanför Falkenberg och fick tidigt sonen Göran, som ännu lever och är bosatt i Stockholm. Hon var ett tag gift med den socialdemokratiske publicisten och ideologen Sven Backlund.

ANNONS

I dag på internationella kvinnodagen finns det all anledning för mig att berätta lite mer om HP:s första kvinnliga reporter. Men jag får ta hjälp av andra, för jag fick själv aldrig tillfälle att träffa henne innan hon avled av sjukdom 2002, 87 år gammal. Frilansjournalisten Hans Mayer gjorde en intervju med henne som publicerades i HP 14/10 1991. Det var där hon berättade om Svipdags ”besiktning” av henne på HN i Falkenberg:

Johan Svipdag ”blev min läromästare. Han tog mig under sina vingars skugga. Han inpräntade lärdomen att alltid skriva enkelt och klart så att vanligt folk begriper vad de läser. Man måste lära känna bygden och folket i länet, förklarade Svipdag och tog mig med på otaliga motorcykel-safari på den halländska landsbygden”.

Desy Kallberg längtade alltid till Paris. Sommaren 1939 strax före krigsutbrottet kontaktade hon cykelfabriken Rex i Halmstad och frågade om de kunde skänka henne en cykel. Hon fick sin cykel och trampade ensam iväg över Själland och Jylland genom Nordtyskland, Holland och Belgien. Hon skrev resebrev och skickade dem med post till HP:s redaktion så att läsarna kunde följa hennes framfärd.

”Jag hann in i Frankrike men nådde aldrig Paris. Ty kriget kom på septembers första dag. Tyskland tog Danzig. Och förlorade - Berlin!” Så avslutade signaturen Ysed (hennes förnamn baklänges), sitt tionde resebrev när hon tvingades vända mot Antwerpen, där hon övertalade en sjökapten att ta med henne till Oslo. Därifrån cyklade hon tillbaka till Halmstad.

ANNONS

Men det blev andra resor, som till munkklostret Valamo i finska Karelen. Hon bodde i kåtor hos samer i Lappland och följde Lubbe Norström på hans resa i Halland under 1940-talet.

Under en reportageresa långt senare kom hon att möta konstnären och poeten Hans Viksten och blev hans ”livskamrat, promotor och älskarinna” som rubriken löd i nekrologen över henne i Dagens Nyheter skriven Hans Björkegren och Jonas Sima.

Historien om Desy Kallberg Viksten är en annan historia, som också måste berättas.

ANNONS