Döden vi inte talar om

Den här helgen ägnar vi oss alldeles särskilt åt våra döda genom att tända ljus och smycka gravarna på kyrkogården.

ANNONS
|

Annars är döden inte längre särskilt närvarande i vår vardag så som den var i bondesamhället där de gamla släktingarna dog hemma av ålder eller sjukdom. I det samhället levde vi närmare kretsloppet på flera plan på ett sätt som var naturligt.

Jag vill på intet vis romantisera dessa dagar eftersom de innebar ett hårt slit med små utsikter att komma vidare. Men jag tänker ibland på att vi i dag inte ens kan publicera en bild i tidningen på ett dött djur från en älgjakt eftersom vi har distanserat oss så från naturens gång.

Och om det är svårt att tala om allas vår förestående död så är det ännu värre att ens nämna alla de olyckliga människor som väljer att ta sitt eget liv. Riksdagen har formulerat en nollvision om självmord. En liknande har gjorts för trafiken. I spåren av den nollvisionen har handlingskraften varit stor och det har fått kosta pengar. Det är tack vare nollvisionen som alltfler vägar byggs om till mötesfria filer. Sänkta hastigheter och fartkameror ingår i paketet eftersom det är farten som dödar.

ANNONS

Det hade varit önskvärt med samma ambitioner även i det som kallas suicidprevention. För döden på vägarna minskar, medan 1 500 personer tar sitt liv varje år, fem gånger fler än de som döri trafiken.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet (13/10) uppmanades till en större politisk offensiv men också till en större öppenhet. Debattörerna Niklas Ekdal, journalist och författaren till boken "När jag dog" (Brombergs), Carl von Essen, generalsekreteraren för föreningen Mind och Cecilia Magnusson, professor och verksamhetschef, Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, SLL, skrev bland annat: Det viktigaste steget är at tala öppet om detta svåra ämne, utan mystifiering. Våga fråga".

De gör en jämförelse med uppmärksamheten i vår våldsamma omvärld med krig, terrorism och våldsbrott som får betydligt större rubriker trots att det i hela världen dör en miljon människor per år för egen hand.

Nyligen var det förseningar i tågtrafiken efter ett avbrott i tunneln genom Hallandsås. Det är så det beskrivs när någon dör på järnvägsspåret. För en tid sedan var det flera som begick självmord i Varberg vid ungefär samma plats utmed rälsen. Just den typen av impulshandlingar kan rent fysiskt byggas bort, liksom att tillgängligheten till läkemedel och vapen måste försvåras. Ett mycket stort problem för personer som umgås med självmordstankar är att hitta rätt i vården. Alldeles för ofta får vi höra hur de hamnar mellan stolarna eller fastnar i vårdkön.

ANNONS

Sedan föreningen Mind startade Självmordslinjen förra året har den tagit emot över 22 000 samtal, medan antalet påringningar är tio gånger fler. Jourhavande präst är en annan fungerande livlina och tillsammans tar de fem största aktörerna i Sverige emot 160 000 telefonsamtal årligen. Det kan jämföras med den största norska linjen, Kirkens SOS, som tar emot 190 000 samtal och Samaritans i Storbritannien som får 5 miljoner samtal. De båda länderna har lägre självmordstal än Sverige.

"Hur är läget?" är en omtänksam fråga när vi möts och då måste vi lika omtänksamt vara beredda på svaret. Så våga fråga.

ANNONS