Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

puUNviPspKLcp3PU4caHUGwZWSU.jpg
Dyrt. Vården kostar allt mer pengar, samtidigt som befolkningen i framtiden kommer att få ökade vårdbehov. Bild: ERIK G SVENSSON

Vilken vård har vi råd med i framtiden?

Det går inte att förneka att sjukvårdsresurserna är begränsade och att prioriteringar alltid måste göras.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

Sjukvården var svenskarnas viktigaste fråga i valet. Långa köer, vårdplatsbrist, överfulla akutmottagningar – i dagsläget finns en hel del problem att lösa.

Politikerna duckar dock för en viktig men obekväm diskussion. Antalet vårdkrävande äldre ökar massivt och kostnadsutvecklingen skenar. Skattepengarna kommer inte att räcka. Gamla sanningar om den offentliga vårdens uppdrag behöver ifrågasättas.

Om tio år kommer antalet personer över 80 år att ha ökat med 50 procent.

De många 1940-talisterna når då den ålder där vårdbehovet är som störst.

Inte nog med att de är många, det är också en generation som ställer krav och är vana vid att den offentliga sektorn möter deras anspråk.

Lite tyder dock på att det är möjligt att utforma framtidens sjukvård så att alla blir nöjda.

Andelen förvärvsarbetande skattebetalare minskar i befolkningen.

Dessutom ökar kostnaderna för läkemedel och medicinsk teknik mer än kostnadsutvecklingen i samhället i stort. Allt färre ska finansiera en dyrare sjukvård för allt fler. Det är inte särskilt svårt att räkna ut att ekvationen inte går ihop.

Senast i maj redogjorde organisationen Sveriges kommuner och landsting, SKL, för landstingens ekonomi i Ekonomirapporten. Det är ingen munter läsning. Utgifterna ökar mer än intäkterna, trots större statsbidrag och höjd skatt i många landsting. Snart kommer inte landstingsskatten kunna höjas mer utan att ge allvarliga skador i ekonomin.

Hittills finns heller inga tecken på att effektivisering är ett tillfredsställande svar på kostnadsutvecklingen. Bättre primärvård, fler vårdbiträden och digitala beslutsstöd kan förändra en del, men inte allt. Vi kommer att nå en punkt där vi måste omvärdera vilken vård som bör vara offentligt finansierad.

Får ett cancerläkemedel som förlänger livet i ett par månader vara hur dyrt som helst? Hur mycket insatser bör läggas på att multisjuka äldre ska överleva ett kort tag till? Har vi råd att låta alla få den senaste höftprotesen?

Det är inga lätta frågor. Den politiker som tar tag i dem kommer att anklagas för att ställa grupp mot grupp. I verkligheten måste dock behov vägas mot varandra. Samma operationssal som används till rekonstruktiv kirurgi för botade bröstcancerpatienter hade kunnat utnyttjas för att korta köerna till tarmcanceroperationer.

Pengarna som läggs på köpa in den senaste knäprotesen hade kunnat användas till att inhandla den senaste hjärtklaffen. Resurserna som går till multisjuka Agda, 93 år, hade kunnat hjälpa Amanda, 23 år, att bli botad från psykisk ohälsa.

Blundar man för att resurserna inte är oändliga görs prioriteringarna ändå. Men de blir varken demokratiska eller rättvisa. I valrörelsen har det lovats pengar till HBT-certifieringar, gratis tandvård och ökade öppettider på vårdcentraler. I stället för att inse att slantarna inte kommer att räcka för nuvarande uppgifter ger makthavarna sken av att vården går att utvidga mer.

Det kanske putsar dagens opinionssiffror, men det löser inte morgondagens vårdkris.

LÄS MER: Sjukvård nära och långt bort

MEST LÄST