Rasister eller antirasister? Vänsterpartiet beslutade nyligen på sin kongress att partiet ska verka för att införa så kallad jämlikhetsdata i Sverige. Partistyrelsen yrkade på avslag, men blev överkörd av kongressombuden.
Vänsterpartiet vill ge SCB i uppgift att kartlägga människors etniska tillhörighet, nationella ursprung, hudfärg och religion. Genom denna typ av datainsamling tänker sig V att politiker kan få en bättre bild av hur utbredd diskrimineringen är, för att på så vis kunna sätta in åtgärder för ett jämlikare samhälle.
Många har protesterat mot V:s förslag. Det finns något kusligt med tanken på statliga datainsamlingar om människors hudfärg. I USA står ”race” angivet i passet, men i Sverige har vi ingen sådan tradition. Insamling om människors yttre attribut drar snarare tankarna till 1900-talets skallmätningar och ”rasundersökningar” – trots att syftet med V:s förslag givetvis är ett annat.
Det är inget fel med att samla in statistik för att kartlägga skillnader mellan människor. Det görs hela tiden. Skolverket har data som gör det möjligt att jämföra jämlikheten i skolan utifrån parametrar som föräldrarnas utbildningsnivå och svensk eller utrikes bakgrund.
Arbetsförmedlingen har statistik över skillnader i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda. Brottsförebyggande rådet har likaså statistik över vilka grupper som utsätts mest för brott.
Men det finns problem med de politiska motiven bakom jämlikhetsdata. Det första är att hudfärg inte är synonymt med etnicitet, som betyder kulturell gemenskap. Man behöver inte ha vit hy för att vara etnisk svensk. Om SCB skulle börja ringa runt och fråga folk om deras etnicitet, hudfärg och religion i ett svep finns en risk att denna distinktion inte görs ordentligt, vilket i sin tur kan befästa en idé om att man som svensk måste vara blond och blåögd.
Jämlikhetsdata har ytterligare ett problem. Syftet är att kartlägga diskriminering genom att undersöka skillnader baserat på ett antal kategorier. Men då har man på förhand bestämt sig för att diskriminering är orsaken till de skillnader man kommer att få fram.
Så behöver det nödvändigtvis inte vara. En orsak till att personer med annan etnicitet än svensk tjänar mindre kan givetvis vara diskriminering, men det är inte nödvändigtvis den enda, eller den mest relevanta, förklaringen.
En minst lika central orsak är troligen att denna grupp generellt sett har lägre utbildning och sämre kontaktnät än människor som betraktar sig som etniskt svenska. Om man på förhand har bestämt sig för att diskriminering är den viktigaste förklaringen till ojämlikhet riskerar man att missa en rad relevanta politiska åtgärder för att öka jämlikheten.
Statistik är i sig inget farligt. Det återspeglar verkligheten och kan ge politiker relevant information för att fatta beslut. Men det är ändå viktigt att veta vad man frågar efter, och varför.
