HP Ledare 9/1. Efter flera omtag och tilläggsdirektiv ska äntligen regeringens utredning av lagen om stöd och service till funktionshindrade, LSS, presenteras i morgon torsdag.
Det var redan på sommaren 2016 som utredningen tillsattes, framför allt med uppdraget att komma med förslag på besparingar. Försäkringskassan har redan bidragit genom att tillämpa strängare regler.
Och visst kan det se frestande ut för en finansminister, som ser en kostnadsutveckling stiga brant, att vilja bryta den. Men det handlar förstås om att mer noggrant ta reda på varför kostnaderna ökar. Är det så att behoven ökar i samma omfattning? Eller är det någon som fuskar och skor sig på enskilda människors särskilda behov utan att rodna? Då är det väl bättre att jaga fuskarna än att ge sig på dem som behöver stödet.
Maria Persdotter, ordförande för Rörelsehindrade barn och ungdomar, RBU, säger enligt TT, att det har blivit tuffare för både barn och vuxna att få personlig assistans. Jag hör fler och fler föräldrar som säger att de inte orkar längre utan behöver ansöka om plats för boende för sitt barn.
Likaså menar Mikael Klein vid Funktionsrätt Sverige (tidigare Handikappförbunden) att stämningen är förtvivlad bland många berörda.
Nu sägs det att utredningen inte alls ska komma med förslag på besparingar, men det vet vi först i morgon. Enligt uppgifter som hittills läckt ut handlar det ändå om att personlig assistans för barn upp till 16 år ska dras in.
LSS, som infördes 1994, är en rättighetslag. Personlig assistans är en av tio olika typer av stöd som lagen omfattar. Ledsagarservice, avlösarservice i hemmet och bostad med särskild service är andra stödformer. Lagen berör runt 15 000- 20 000 personer med olika funktionshinder. Ersättningen är uppdelad mellan staten och kommunerna.
Enligt Försäkringskassans egen utredning från 2015 om assistansersättningens utveckling är orsakerna flera. Som exempel nämns dels lagändringen från 1996 om införandet av ett femte grundläggande behov om ”annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade”, dels att åldersgränsens om stöd upp till 64 år togs bort 2001. Ungefär hälften av ökningen kom härifrån. En stor del av resten menar FK beror på att fler söker och får stöd.
Det är viktigt att inse att funktionshindrade behöver stöd med allt från att andas och äta, ta på sig kläder och sköta personliga hygienen till att förflytta sig till utbildning, arbete och fritidsaktiviteter. Det är samhällets angelägenhet att underlätta och stötta.
LSS är inte bara en rättighetslag, det är en frihetslag som Sverige ska vara stolt över att ha infört. Tidigare lösningar med institutionsvård och osynliggörande av behövande är en skam i Sveriges omsorgshistoria och dit ska vi inte tillbaka igen.
Det är lätt att sympatisera med alla oroliga föräldrar över kommande försämringar. Likaså är det viktigt att även personer över 65 år, som blivit av med stödet, får tillbaka det. Det har välfärdslandet Sverige råd med.
