Styrande politiker talar gärna om svensk ekonomis starka sidor: innovationer, högt arbetskraftsdeltagande, exportindustrin och tillväxten i Stockholmsregionen. De borde tala om att välståndsutvecklingen är svag sett till befolkningsmängden.
Enligt Internationella valutafonden var Sveriges tillväxt i BNP per person lägst i EU under förra året. En sådan ekonomi imponerar inte i förhållande till hur många som lever i den. Det kan straffa sig om konjunkturen vänder efter exempelvis en finanskris i Kina eller en ny europeisk bankkris.
I januari uppmärksammades Finanspolitiska rådets tidigare ordförande, ekonomiprofessorn John Hassler, när han belyste vad de befolkningsjusterade tillväxtsiffrorna innebär för befolkningens välståndsutveckling (Dagens industri 21/1).
Sveriges resa från ett fattigt land till en av världens rikaste ekonomier har varit kantad av goda resultat i detta avseende. Redan på 1870-talet tog tillväxten fart efter en rad reformer under finansminister Johan August Gripenstedt.
Historien därefter hisnar: mellan 1861 och 1982 18-dubblades bnp.
De tillväxtsiffror som följde när det svenska välståndsundret sedan klingade ut för att sedan följas av nittiotalskrisen betraktas allmänt som ett misslyckande. Men justerat för befolkningsmängden är tillväxten starkare under flera av dessa år än vad den är i dag.
Mot bakgrund av den utvecklingen slog Hassler i veckan åter ett slag för probleminsikt. Under ett seminarium på SNS argumenterade han för att tillväxteffekterna av de stora reformerna efter nittiotalskrisen nu klingar av. Samtidigt är prognoserna för kommande år dystra.
John Hassler efterlyste därför brett förankrade reformer på sex områden:
1. Enklare och effektivare skattesystem. 2. Förbättrad produktivitet i sektorer som är skyddade från utländsk konkurrens. 3. En fungerande bostadsmarknad. 4. Ett utbildningssystem som återigen är i världsklass. 5. Förbättrad livslång kompetensutveckling. 6. En snabbare integration av nya svenskar.
Svensk ekonomi är beroende av kompetent arbetskraft men utbildningssystemet brister från grundskola till omskolning mitt i livet. Skattesystemet bestraffar arbete och regelverk på arbetsmarknaden försvårar integrationen. Därtill är det dyrt att bygga nytt och för olönsamt att hyra ut. Trots att reformbehoven är välkända har mycket lite hänt.
John Hassler själv uttrycker sig pessimistiskt om möjligheterna att få till stånd reformer med annat än att en djup kris förändrar det politiska samtalsklimatet.
Detta måste tjäna som en varning i debatten. Med nuvarande ekonomiska förutsättningar kan kostnaden från en lågkonjunktur komma att fördelas mycket ojämnt. Det gäller inom landet och mellan branscher. Men också mellan generationer: Många hushåll bär i dag stora risker genom hög belåning. Detta kan inte minst göra unga personer på bostadsmarknaden särskilt utsatta för uppsägning eller förändrade lånekostnader.
Det finns trots detta mycket som är innovativt och imponerande med svensk ekonomi. Men hit hör inte den förda finanspolitiken. Den nytillträdda riksdagen måste snarast ändra på det.
