Anna Kinberg Batra (M) kliver ut ur mörkret och höjer rösten.
Anna Kinberg Batra (M) kliver ut ur mörkret och höjer rösten.

Så gör hon Moderaterna till ett trovärdigt parti

I längden går det inte för Moderaterna att göra anspråk på att leda landet och vara djupt kritiskt till den sittande regeringens politik.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

ANNONS
|

Det går tydligen inte helleratt samtidigt avstå från att utnyttja de konkreta möjligheter som finns för att få igenom sin egen politik. Till slut kom detta faktum ikapp Moderaterna. På en hastigt inkallad presskonferens på torsdagsförmiddagen kom M-ledaren Anna Kinberg Batra med två enkla besked:

- För det första vill M nu att Alliansen redan före valet 2018 ska agera gemensamt i riksdagen för att fälla regeringens budget. För det andra är det ambitionen att ”så snart som möjligt”, underförstått före nästa val, bilda en alliansregering.

Anna Kinberg Batra hänvisade själv på presskonferensen till de tvivel som funnits bland borgerliga väljare om vad M egentligen vill. Det har också funnits en betydande, och sannolikt befogad, intern oro inom M för hur väljarna skulle straffa M i valet 2018 om partiet uppfattades som passivt mot den rödgröna regeringen.

ANNONS

En kollaps i stil med 2002, och att Sverigedemokraterna skulle bli större än M, är scenarier som diskuterats internt.

I grunden är frågan enkel för M. Men det är den inte i samma utsträckning i den övriga Alliansen. I alla fall inte för L och C. Om man tycker att regeringens skattehöjningar, hot om att förbjuda vinster i välfärden och ovilja att ge besked om försvarssatsningar tar Sverige åt fel håll, kan man agera i riksdagen för att stoppa dessa och istället försöka få igenom sin egen politik. Detta är dessutom områden där det finns en bred sakpolitisk enighet inom Alliansen.

Att i ett sådant läge låta andra överväganden styra kani längden äventyra allianspartiernas trovärdighet, både som regeringsalternativ och i sakfrågorna. Det troliga resultatet blir då att allt fler väljare kommer att se Sverigedemokraterna som det enda oppositionspartiet.

Möjligheten att föra en traditionell tvåblockspolitik tog slut i och med SD:s inträde i riksdagen 2010. I dagens situation med tre block måste fokus därför skifta från frågan om vilket block som är störst, till den om vilka partier som har störst möjlighet att förverkliga sin politik. I praktiken skulle det idag kunna vara Alliansen. Med nuvarande mandatfördelning räcker det inte att M och KD går ihop med SD, om nu någon hade hoppats på det.

ANNONS

Anna Kinberg Batra var nämligen noga med att poängtera, att man inte gör SD till stödparti på samma sätt som Miljöpartiet varit och Vänsterpartiet är till socialdemokratiska regeringar, utan endast att man respekterar valresultatet och utnyttjar de majoriteter som finns i riksdagen i fråga om statsbudgeten och i enskilda sakfrågor. Skillnaden är hårfin och därmed vansklig. Att döma av gårdagens redaktioner från Centern och Liberalerna är ett sådant indirekt stöd inte aktuellt. Däremot slöt KD-ledaren Ebba Busch Thor upp bakom M-ledarens resonemang.

Med utspeletförsöker Moderaterna återupprättatrovärdigheten som det största oppositionspartiet. Det är samtidigt ett högt spel som delvis syftar till att ena det splittrade partiet som sjunkit i popularitet sedan partiledarebytet och valförlusten. M skjuter också in en kil i allianssamarbetet och det är väl inte riktigt vad som behövs just nu.

ANNONS