Ledare HP 16/11. Liberalerna tycks förbereda sig på att sitta i regering oavsett valresultat. Det har varit en återkommande spaning i politiska kretsar de senaste veckorna.
Bakom tankegången finns bland annat en uppmärksammad motion till partiets landsmöte i helgen, där riksdagsledamoten Mathias Sundin argumenterar för att L bör lämna allianssamarbetet. Motionen kommer med största sannolikhet att röstas ned av ombuden, men har väckt liv i tanken som finns bland många partiaktiva, om att L måste hålla alla dörrar öppna.
Samtidigt argumenterar Europaparlamentarikern Cecilia Wikström i en gemensam debattartikel med civilminister Ardalan Shekarabi (S) (UNT 19/10) för att det i en tid av växande högerpopulistiska partier är önskvärt att återupprätta det samarbete mellan liberaler och socialdemokrater som existerade innan demokratins införande.
Partiledaren Jan Björklund har dock försökt stävja spekulationerna. I en intervju med Svenska Dagbladet konstaterade han häromdagen att blocköverskridande samarbete inte handlar om L och S utan om en samlad allians och S (11/11).
I denna diskussion som lär prägla korridorsnacket på landsmötet ryms ett dilemma, där många av Liberalernas aktiva medlemmar ställs mot flertalet av partiets väljare.
En betydande del av de partiaktiva tänker sig L som ett parti som även borde vara öppet för regeringssamarbete med S. Det är en uppfattning som bygger på bilden av L som politikens naturliga vågmästare, som kan spela ut socialdemokrater mot moderater för att på så sätt maximera sitt inflytande.
I praktiken saknar L förstås det väljarstöd som skulle göra en sådan position möjlig. Men det är också svårt att se vilka sakpolitiska resultat L skulle kunna uppnå tillsammans med det parti som på centrala områden, som skatter och arbetsmarknad, är L:s huvudmotståndare. Ändå lever drömmarna om L och S vidare bland aktiva liberaler.
Samtidigt är Liberalernas väljare i huvudsak borgerligt sinnade, och väljer till stor del mellan L och M. Det är inte minst tydligt i den valutvärdering som gjordes efter valet 2014, där det slås fast att partiets ”potentiella väljarkår till över- vägande del är borgerlig”. Det är med andra ord väljare som inte kommer att kunna vinnas med S-flörtar.
Liberalernas situation kan jämföras med den som ett annat litet parti med stor intern åsiktsbredd befinner sig i. Som nyvald ledare för Kristdemokraterna identifierade Ebba Busch Thor möjligheten att vinna fler väljare genom en mer konservativ profil, men de partiaktiva sparkade bakut och hade svårt att acceptera högersvängen som därmed blev omöjlig att fullfölja. Resultatet blev fortsatt kräftgång i opinionen.
På motsvarande sätt tvingas Liberalernas ledning manövrera mellan att hålla de partiaktiva på gott humör genom att tala om möjligheterna att samarbeta över blockgränsen, och samtidigt se till att partiet ökar sin attraktionskraft bland väljare som lika gärna kan rösta på något av de andra allianspartierna.
Det troliga är att denna balansgång inte heller framöver kommer att göra någon riktigt glad.