Ledare HP 20/11. Det har varit mycket tal om brott och straff under den gångna veckan. Brå släppte sin årliga trygghetsundersökning, som visar att sexualbrotten ökar. Samtidigt sjunker förtroendet för rättsväsendet. Rättspolitiken lär bli en valfråga.
Förra måndagen meddelade Moderaterna att partiet vill se en straffskärpning för alla våldtäktsbrott och för grovt sexuellt ofredande. Liberalernas partiledare Jan Björklund sa i onsdags att L vill skrota principen om villkorlig frigivning, som innebär att en person som avtjänar fängelsestraff ska bli släppt efter två tredjedelar av tiden om inte särskilda skäl föreligger.
Båda förslagen är rimliga. För våldtäkt är straffet minst två och max sex års fängelse. Är brottet grovt är påföljden mellan fyra och tio år. Straffet kan bli mildare om gärningsmannen är under 21 år.
Det är orimligt. En person som döms till två års fängelse sitter alltså 16 månader, om han blir villkorligt frigiven. Att det är för lågt är uppenbart sett till vilken typ av brott det rör sig om.
Denna åsikt är dock inte populär i alla läger. ”Straffskärpningar kommer inte hjälpa om man vill ha ner brottsligheten”, sa exempelvis Vänsterpartiets före detta partiledare Lars Ohly om ”Me too”, kampanjen mot sexuella övergrepp, till Expressen TV.
Men det synsättet missar poängen med straff: moralisk vedergällning.
”Hårdare straff” låter kanske smått barbariskt. Men i fallet med höjda straff för sexualbrott handlar det inte om att låta gärningsmannen skaka galler på livstid, med endast vatten och bröd att äta. Det handlar i stället om att justera straffen så att de bättre svarar mot det allmänna rättsmedvetandet, men också för att de ska vara mer proportionerliga till straffvärden hos andra brott.
När piratkopieraren bakom Swefilmer fick ett hårdare straff – tre års fängelse – än de tre männen som dömdes för den uppmärksammade ”Facebookvåldtäkten” var det många som, med rätta, ifrågasatte rimligheten i de olika straffskalorna.
Att anse att det ska finnas en proportionalitet mellan brottet och straffet är inte en konservativ ståndpunkt, vilket ofta påstås. Hur man ska komma fram till den jämvikten är knäckfrågan bland många liberala rättsteoretiker.
Utgångspunkten är att en människa som begått en felaktig handling har en skuld. Personer som begår goda handlingar förtjänar att belönas, och på samma sätt ”förtjänar” människor som begår grova moraliska brott att straffas, för att sedan kunna förlåtas i samhällets ögon. Att vi har ett rättssystem som sköter detta är motsatsen till barbari.
Faktum är att det är en av civilisationens grundstenar: det är staten som straffar, inte enskilda människor som kräver blodshämnd. Om straff inte hade spelat någon roll hade det heller inte heller varit något problem att våldtäktsanmälningar läggs på hög.
Att brottspåföljderna anses skäliga av majoriteten av befolkningen är en legitimitetsfråga. Om rättsväsendet inte levererar ökar risken för att folk börjar ta lagen i egna händer. Att skärpa straffen för grova brott står heller inte i motsats till förebyggande åtgärder och kriminalvård. M och L är inne på rätt spår.