Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Malmö. En trevlig stad med misskött offentlig ekonomi. Bild: Johan Nilsson / TT

Pengarna ska gå till landsbygden

Utjämningssystemet måste ändras så att dåligt skötta kommuner inte är de största bidragstagarna.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

Ett jämlikt Sverige kräver omfördelning från rika till fattiga kommuner. Det är tanken bakom det kommunala utjämningssystemet. Men alla system behöver uppdateras efter nya förutsättningar, och dessa uppdateringar brukar börja i en statlig utredning. Så även i fallet med den så kallade ”Robin Hood”-skatten.

På måndagen (1/10) mottog regeringen en utredning som föreslår en rad reformer för att öka jämlikheten mellan landets kommuner.

Utredarnas ambition är bra. Såväl LO och Svenskt Näringsliv som Sveriges kommuner och landsting har varnat för skenande skatter i många mindre kommuner. Detta i ett läge då välfärden upplevs bli sämre. Men är ökade bidrag – från knappt 10 till 12 miljarder – verkligen en långsiktig lösning?

Ambitionen att öka bidragen till glesbefolkade kommuner är rätt, liksom ökad kompensation för flyktingmottagande. Utredarna gör också en korrekt analys när de påpekar att bidragen inte får leda till att kommuner förlorar på att få ut fler i arbete. Därför vill utredarna förändra grunden för ersättning till individ- och familjeomsorgen.

I stället för andelen långtidsarbetslösa och andelen beroende av försörjningsstöd ska bidragen utgå med hänsyn till andelen fattiga barnfamiljer, andelen lågutbildade i åldern 20 till 40, hur många som bor i miljonprogram, ohälsotal och andelen äldre.

Frågan är dock hur detta skulle skapa incitament för kommunerna att jobba aktivt för att minska bidragsberoendet.

Arbetslösa utan ersättning och de som levt på försörjningsstöd under längre tid är antagligen samma grupper som de nya variablerna beskriver. Därmed uppnås inte den avsedda effekten.

Ett nytt system måste dessutom sätta press på de stora bidragstagarna. Små glesbygdskommuner kommer alltid att behöva extra stöd, men att Malmö och Göteborg är systemets största nettomottagare är orimligt. En fjärdedel av Malmö stads budget utgörs av bidrag från det kommunala utjämningssystemet. I fjol fick kommunen 4,9 miljarder kronor, vilket är en ökning med en kvarts miljard från året innan. Göteborg fick 2,4 miljarder 2017.

Som med alla bidragssystem måste det kommunala utjämningssystemet uppfattas som legitimt av dem som betalar, annars riskerar det att kollapsa på sikt. Att skattebetalarna i Stockholms län ska bidra till glesbygdskommuner är självklart. Att finansiera konsekvenserna av en misslyckad politik i de andra storstäderna är en annan sak.

En reform av det kommunala utjämningssystemet måste ställa högre krav på de stora kommunerna samtidigt som glesbygdens välfärd säkras.