Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Skattemoral. Ett måttligt skattetryck till välfärdens fromma gör att fördelningspolitiken fungerar, eller hur Stefan Löfven?

Moralen ruttnar när skatterna rusar

Vad får vi för världens högsta marginalskatt? Den frågan avgör riksdagsvalet 2018. Skatter är ett trubbigt instrument.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

Så länge beskattningen är måttlig, och intäkterna används till välfärdens kärna, bidrar fördelningspolitiken till att öka sammanhållningen.

Men det finns en gräns för hur stor del av befolkningens lön som stat och kommun kan göra anspråk på, utan att framtvinga en motreaktion.

Dåvarande statsministern Tage Erlander (S) myntade begreppet de stigande förväntningarnas missnöje på 1960-talet. Poängen var att väljarna aldrig blir nöjda. Trots att välfärden byggs ut kvarstår risken för besvikelse. Den som vant sig vid maxtaxa vill inte betala mer för barnomsorgen, även om marginalerna finns.

Dagens kritik mot revorna i välfärden bör dock inte blandas ihop med de stigande förväntningarnas missnöje. Det är framförallt kopplingen mellan insats och uttag som brister.

Marknadsliberala tankesmedjan Timbro har räknat på den effektiva marginalskatten för Sveriges 300 000 höginkomsttagare, gruppen som i kronor och ören bidrar mest till vård, skola och omsorg.

Inkluderat arbetsgivaravgifter, inkomstskatter, moms och särskilda punktskatter landar marginalskatten – skatten på den sist intjänade kronan – på 75 procent. Den är nio procentenheter högre än i Danmark, och tolv procentenheter högre än i Norge, länder med välfärdsmodeller som påminner om Sveriges.

Följdfrågorna är givna. Vilken trygghet garanteras skåningarna som invånarna på andra sidan Öresund går miste om? Varför är vårdköerna i Norrland längre än i glesbefolkade Norge? Och hur kommer det sig att så många svenska politiker missar det absurda i marginalskatter på 75 procent?

Att ingen ska betala mer än hälften av sin lön i skatt är en individuell rättvisefråga. Den striden måste borgerliga partier våga föra, inte minst eftersom ett för högt skattetryck kräver samhällsanalyser i flera led.

Det mest aktuella exempel är inrikesminister Anders Ygeman. I veckan uppmanade han allmänheten att inte åka taxi för 59 kronor.

Syftet var att göra vanligt folk medvetna om gängkriminellas kopplingar till den ”grå ekonomin”. Men där tog resonemanget slut. Svaret på varför skattemoralen brister ligger inte i regeringens intresse.

Det borde den göra, eftersom det enligt en annan tidigare partiledare, Mona Sahlin, är ”häftigt att betala skatt”.

Det är när medelklassen inte längre tycker sig få någon valuta för världens högsta marginalskatt som moralen ruttnar. Det kan gälla dealen utan kvitto med hantverkaren som inte längre kan erbjuda rot-tjänster. Det kan gälla frisören som har en prislista över disk, och en annan under bordet.

Söndringen i samhället ökar för varje ny skattehöjning, för varje Andersson, Pettersson och Lundström som tycker sig vara förtjänt av att fuska lite.

Så byggs inte ett rättvisare och tryggare samhälle.