När Sverigedemokraterna började växa till sig bildades två läger: de som ville ta debatten med dem och de som ville ignorera dem. En debatt skulle bara ge Sverigedemokraterna syre, menade de senare. Det resulterade i ett utdraget gräl som delvis handlade om hur idéer sprids. De som tog debatten ansåg att man behövde exponera Sverigedemokraternas felaktigheter. Tar man debatten skänker man legitimitet till de främlingsfientligas problemformulering om det mångkulturella samhället, menade andra.
Samma argument används nu angående terroristen Anders Behring Breiviks ”manifest”.
Breivik planerade sitt terrordåd i åtta år och har med stor noggrannhet planterat de personuppgifter som han vill att medierna ska hitta om honom. Hans Facebook-konto skapades den 17 juli och har till syfte att visa upp en helt vanlig man med helt vanliga intressen. De tv-serier han listat älskas av många, liksom förebilderna Max Manus och Winston Churchill. Allt är tillrättalagt och portionsförpackat för tidspressade journalister. Genom medial uppmärksamhet har nu även hans mastodontlånga manuskript spridits som en löpeld över nätet. Innehållet är en blandning av en detaljerad dagbok över terrorprojektet och en redogörelse för hans vrickade världsbild.
Det är en konspiratorisk och selektiv världsåskådning som träder fram i manifestet. Muslimer och ”kulturmarxister” bär skulden för iprincip allt, enligt Breivik. Partier som Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet får först beröm men fördöms senare hårt, bland annat för att de är så naiva att de tror på demokrati. Många våldsbenägna högerextrema grupper bedöms som alltför mesiga eftersom de tar avstånd från terror. Breivik utmärker sig som en extremist bland extremister.
Emanuel Karlsten skriver i‑gårdagens DN att medierna blivit en megafon åt Breivik när de citerar direkt och att spridningen borde begränsas. Annars får han bara som han vill.
I sådana resonemang ryms en outtalad föreställning om att det inte går att bemöta högerextrem ideologi. Som att tankarna har så stark tjuskraft att människor blir förförda per automatik. Det är en förståelig men överdriven farhåga. En läsning av ”Mein Kampf” omvänder inte människor till nazismen, snarare tvärtom. Breiviks propagandaskrift måste konfronteras offentligt genom analys och debatt. Extremismen frodas i det vakuum som beröringsskräcken lämnar efter sig.
Kommer läsning av manifestet leda till att någon härmar Breiviks terroristdåd? Risken finns och ska inte sopas under mattan. Men en medial tystnad kommer att ge nätets kader av ljusskygga konspirationsteoretiker ensamrätt på materialet. Det är det sämsta alternativet.
I en demokrati måste man lita till att människor är kapabla att tänka kritiskt. Extremism får lättare fotfäste på de ställen där samhället abdikerat.
Statsvetarprofessorn Ulf Bjereld formulerade det kärnfullt på sin blogg i söndags: ”Alla försök att göra texten svårtillgänglig bidrar bara till mytologisering. Bättre att lyfta fram texten i ljuset. Då spricker den, som trollen”.
c Breiviks propagandaskrift måste konfronteras offentligt genom analys och debatt.