Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Kristian Luuk har varit programledare för Fråga Lund i tre säsonger och varje avsnitt når nu en miljonpublik. Bild: Janne Danielsson

    Mattias Karlsson: Fråga Lund ska inte hånas utan hyllas för sin insats

    När tv-programmet ”Fråga Lund” nylanserades för två år sedan möttes det av en massiv kritik från en bildad elit. Nu har programmet fått en senkommen upprättelse som Årets folkbildare.

    Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

    Vi lever i en tid där polariseringen tycks öka på olika sätt. Klyftan mellan rika och fattiga vidgas liksom mellan politiska motståndare. Personer med en bristande förståelse för sin motpart blir allt fler, både i Sverige och i världen.

    Tyvärr finns det även ett slags bildningsgap, en klyfta mellan de som är bildade och de som inte har denna bildning.

    Ett tydligt exempel på detta var de reaktioner som nylanseringen av det klassiska tv-programmet ”Fråga Lund” på SVT möttes av för drygt två år sedan. En nästan samfälld kritikerskara på landets kultursidor gillade inte vad de såg, det var för mycket flams och ett hån mot bildningen.

    En av de mest tongivande var krönikören Jens Liljestrand på Expressen. Efter att ha sett det första avsnittet var han inte nådig i sin kritik.

    ”Nya ’Fråga Lund’ är en kränkning av en hel lärdomskultur. Som disputerad lundensare känner jag både skam och vrede”, skrev Jens Liljestrand (Expressen 24/8-2016).

    Tyvärr missade Liljestrand och hans anhängare totalt syftet med det nya formatet av det klassiska programmet. Nämligen att nå ut till en bredare publik i vår tid. Det har flutit mycket vatten under bildningarnas broar sedan ”Fråga Lund” sändes för första gången 1962. Närmare 57 år. Det säger sig självt att mycket förändras på den tiden. Därför måste också programformatet uppdateras till vår tid.

    I stället för att hånas borde SVT ha hyllats. Och nu i veckan kom så äntligen ett senkommet erkännande i form av utmärkelsen ”Årets folkbildare 2018” som delas ut årligen av föreningen Vetenskap och folkbildning. I motiveringen är man väldigt tydlig med varför ”Fråga Lund” är årets folkbildare.

    ”Programmet tilldelas utmärkelsen för att med hjälp av forskare och andra experter inom olika ämnesområden på ett lättillgängligt sätt besvara tittarfrågor kring forskning och vetenskap”, skriver föreningen i ett pressmeddelande.

    I oktober förra året avslutades den tredje säsongen av ”Fråga Lund”. Programmet har sedan nylanseringen för drygt två år sedan letts av Kristian Luuk. ”Fråga Lund” har en panel av fem experter inom olika områden och bygger i grunden på tittarnas frågor, frågor som kommer från ung som gammal. Det kan handla om vitt skilda ämnen. Kan blinda som föds blinda drömma? Var kommer alla bananflugor från? Och vad är frostat glas?

    Jens Liljestrands krönika kom tyvärr att sätta bilden av att ”Fråga Lund” inte höll måttet och var undermåligt, i alla fall hos den bildade eliten. För det var fler som delade hans kritik.

    I Svenska Dagbladet skrev två meriterade akademiker en debattartikel där de var tydliga med att de inte gillade intentionerna bakom programmet. De skrev där att ”Fråga Lund” är ett ”samhällssymptom” och fortsatte:

    ”Vår tids ökade populism hämtar näring ur en konstruerad motsättning mellan elit och vanliga människor. Komplexa samhällsresonemang och djuplodande samtal göre sig inte besvär i Trumps och brexits nya sköna värld. I en samtid där faktaresistensen ökar och seriösa röster avfärdas såsom tillhörande en politiskt korrekt ’elit’, borde public service satsa mindre på lättsam underhållning (och aggressiv debatt) och mer på flamsfri folkbildning”, skrev Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria, och Ida Östenberg, docent i Antikens kultur och samhällsliv (Svd 23/8-16).

    Tyvärr ger de två historikerna här uttryck för en polarisering mellan en bildad elit och de som är obildade. Att överbrygga denna skillnad låter sig inte göras på annat sätt än genom en ”flamsfri folkbildning”.

    Från SVT:s sida försvarade man sig så gott det gick i debattrepliker. I Svenska Dagbladet svarade Peter Nyrén, programbeställare på SVT, på följande sätt:

    ”Det är helt enkelt underhållande kunskapsförmedling till en bred publik, något som ligger väl inom SVT:s folkbildande uppdrag.” (SvD 25/8-16).

    Det målet har SVT också lyckats med. Att publiken har tagit till sig av det lärda programmet från Lund förstår man av tittarsiffrorna. Den tredje säsongen som gick i höstas hade i snitt närmare 1,2 miljoner tittare varje avsnitt och ligger i den absoluta tittartoppen. En så stor spridning ska verkligen inte föraktas.

    Det går alltid att önska att man levde i den bästa av världar, en värld där alla är bildade och kan tala om kunskap på ett högtravande vis. Men bildning kommer inte med modersmjölken utan varje generation måste skolas och utbildas.

    Det kräver insatser från skolan och en vilja från alla i samhället att sätta kunskapen i centrum. Där är vi inte i dag ­– men vi borde vara det. Därför ska inte SVT hånas utan hyllas för sin satsning på att nå en publik som inte tillhör den bildade eliten. Det är särskilt viktigt i en tid då populism och faktaresistens breder ut sig med oroväckande kraft.

    Lyckas ”Fråga Lund” väcka nyfikenhet och lust att lära hos en yngre publik är mycket vunnet för framtiden. Givetvis räcker det inte för att bli bildad, men tv-programmet kan så ett frö hos många unga att vilja ta del av ny kunskap i framtiden. Så grattis SVT och Kristian Luuk för utmärkelsen ”Årets folkbildare 2018”. Den är ni väl värda.