Det har blåst upp till strid – om den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. På söndagen började Folk och försvars rikskonferens i Sälen som varje år inleder det politiska nyåret.
Första dagen talade statsminister Stefan Löfven, en till synes inte så svår uppgift. Men se, det var att förta sig.
Före jul kom den parlamentariska försvarsberedningen där alla åtta riksdagspartier ingår med en första rapport. I rapporten talas det om ett allvarligare säkerhetsläge för Sverige och det konstateras att en väpnad konflikt inte kan uteslutas. Det är en skärpning från den tidigare och nu gällande försvarsberedningen från 2015 som säger att ett militärt angrepp mot Sverige är osannolikt.
När Stefan Löfven skulle tydliggöra regeringens linje valde han att i sitt anförande både tala om den tidigare linjen, att en konflikt är osannolik, och den nya hållningen, att ett angrepp inte kan uteslutas.
Därmed blottades i öppen dager den konflikt som finns inom regeringen om det svenska säkerhetsläget mellan utrikesminister Margot Wallström och försvarsminister Peter Hultqvist, där Wallström är den som vill tona ner det säkerhetspolitiska läget medan Hultqvist är tydligare med att hotet mot Sverige har ökat.
Stefan Löfven, som är satt att leda regeringen, velar nu alltså mellan Wallströms och Hultqvists olika linjer. Oppositionen var heller inte sena med att kritisera Löfven och regeringen.
”Det är uppenbart att de [regeringen och Socialdemokraterna] talar med alldeles för många röster just nu”, sa Moderaternas försvarspolitiske talesperson, Hans Wallmark, i en kommentar till TT.
Skillnaden mellan de två formuleringarna från försvarsberedningarna kan tyckas vara en småsak, men det är det inte. Frågan om hur vi i Sverige ser på det säkerhetspolitiska läget avgör vilket försvar vi ska ha och hur försvarssamarbetena med andra länder ska se ut. Om ett anfall mot Sverige inte kan uteslutas innebär det att dagens försvar måste rustas upp – rejält.
Frågan om ett Nato-medlemskap ställs också på sin spets eftersom ensam sannerligen inte är stark.
Problemet just nu är inte ett överhängande hot utifrån utan det är Socialdemokratins oförmåga att hitta en enad linje inom sitt parti.
Kan inte Sverige uppträda med en stark och enad röst i försvars- och säkerhetspolitiska frågor gynnar det en eventuell fiende – läs Ryssland.
Här har Socialdemokraterna en rejäl hemläxa att göra. Det yttersta ansvaret för detta faller på statsminister Stefan Löfven. Så länge som han inte tar tydlig ställning kvarstår säkerhetshotet mot Sverige.
