Frågan har utkristalliserat sig som en av de närmaste årens största utmaningar, och Löfven fortsätter att ge samma svar: lösningen är mer utbildning.
Idén att klyftan mellan arbetsmarknadens olika grupperingar helt kan slutas med hjälp av mer högskole- och yrkesutbildning är dock naiv. Som Liberalernas Jan Björklund påpekade har många av de som invandrat till Sverige på senare år knappt grundskoleutbildning.
Ambitionen att samma personer ska bli ingenjörer, sjuksköterskor eller lärare kommer bara att leda till att stora grupper hålls kvar i arbetslöshet och bidragsberoende.
Det må vara en bitter sanning att svälja, men om inte fler jobb skapas, till exempel inom servicebranschen, kommer många i arbetsmarknadens utkanter aldrig att kunna försörja sig.
I praktiken kan det underlättas på tre sätt: Anställningsrisken kan minskas genom en reformerad arbetsrätt. Kostnaden kan sjunka dels genom sänkta arbetsgivaravgifter och skatter på arbete, men också genom sänkta ingångslöner. Och det är här som Stefan Löfven spjärnar emot.
Den svenska modellen innebär att lönerna sätts av arbetsmarknadens parter. Rehn-Meidner-modellen, den ekonomiska teori som låg till grund för Socialdemokraternas politik från 1950-talets och framåt, bygger dessutom till stor del på att Sveriges konkurrenskraft inte ska öka genom lönekonkurrens. Tanken var att lågproduktiva företag genom den solidariska lönepolitiken skulle drivas att antingen bli lönsamma genom teknisk utveckling och ökad produktivitet – eller gå under.
Men Rehn-Meidner-modellen skapades när Sverige var en liten, sluten ekonomi med en homogen befolkning. Idag är både konkurrensen och befolkningen annorlunda. Segregationen är stor och växande.
Den låga utbildningsnivån bland vissa grupper behöver inte betyda att hela den svenska ekonomin måste ställas om till en tjänstesektor med nya låglönejobb. Men det är tydligt att den svenska modellen behöver undantag för att lösa de problem som vi står inför.
Alliansens förslag om inträdesjobb är ett exempel på hur det skulle kunna se ut. Det innebär att nyanlända och ungdomar upp till 23 år utan gymnasieexamen ska kunna anställas till 70 procent av en normal ingångslön. Dessutom slopas arbetsgivaravgiften, och provanställningsperioden utökas till två år. Förslaget täcker därmed in alla tre områden som behöver reformeras för att minska risken och kostnaderna för att anställa.
Men på det örat vill inte Stefan Löfven lyssna. Frasen om att värna den svenska modellen har blivit en besvärjelse: bevara oss från ondska, som avskaffade turordningsregler och lägre ingångslöner. Måtte mer utbildning lösa problemet. Så låter den som – istället för att ta sig an dagens utmaningar – klamrar sig fast vid minnet av svunna tider.