Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

ITli0I84Lkhm2lmCenA05UnfQAw.jpg

Kyrkklockorna klämtar för det fria samtalet

En gång om året är Almedalen ett myller av människor, åsikter och seminarier. Liksom allemansrätten unik i sin tillgänglighet, men en ömtålig blomma och ofta missförstådd.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

Värdet speglas i det stora kunskapsutbyte som sker och de många möten som äger rum, snarare än den bild som förmedlas i media. Men denna sommar har ett avbrutet möte trängt igenom det mediala bruset på ett svårslaget sätt.

På onsdagseftermiddagen bjöd Thomas Gür, en av landets mest respekterade borgerliga debattörer, in till ett spontant pop up-seminarium för att presentera 9,5 teser om hur Sverige bättre kan klara integrationen. Jag stod i publiken när Gür, ståendes på en sten på kyrkbacken, lugnt gick igenom sina punkter inför en intresserad skara åhörare. Precis när Gür skulle avrunda och diskussion ta vid började kyrkklockorna ringa, vilket gjorde att samtal blev svåra att genomföra. Det visade sig strax att domprosten Mats Hermansson ansåg att vedervärdiga åsikter framfördes och att det därför förelåg ”fara å färde”. Därför fattade han vad han senare beskrivit som ett överilat beslut och som han ångrar.

Det var inte bara Gür som domprosten nyttjade sin position för att tysta, utan även alla oss som kommit för att lyssna, mötas och samtala. Om det hade varit en annan grupp människor som tystades hade saken troligen inte fått lika stor uppmärksamhet, men nu råkade samlingen bestå av en rad ledarskribenter, politiker och debattörer, en och annan analyschef och även toppnamn för ett par av riksdagens största partier. Om avsikten var att tysta åsikter som domprosten själv inte delar och få slut på ett samtal om ett ämne som han inte anser ska få diskuteras, var det alltså fel skara att ge sig på.

LrLSup2rJyiTwJ2lxlokKT3GqgI.jpg

Men inte alla människor har den plattform och möjlighet att nå ut som ledarskribenter och domprostar har. Likväl har de rätt att få tala om de frågor de önskar, vilket samtalsklimatet inte alltid inbjuder till.

I SR (4/7) förklarar Hermansson att det rådde en pressad situation och att folk tryckte på från olika håll och framförde olika synpunkter om vad som borde göras, och att han då i det läget fattade beslutet att ringa i kyrkklockorna. Vilka var dessa personer som han talar om, och varför föll domprosten så lätt till föga för deras krav?

Ett inte oansenligt antal personer i Sverige tar sig rätten att tysta och brunsmeta åsikter som de inte sympatiserar med, genom de medel som står till dem buds. Det behöver inte ske medelst ringning i kyrkklockor, utan kan ta sig formen av utfrysning på jobbet, blockering på sociala medier eller grundlösa anklagelser om rasism. Möjligheterna att skrämma meningsmotståndare till tystnad och stoppa samtal i stället för att ta en saklig debatt är närmast oändliga, och förlorad försörjning, anseende och vänskap ett högt pris att betala.

Om man anser att det är fara å färde när en av landets klokaste och mest respekterade debattörer bjuder in till samtal för att lösa integrationsproblemen, vilka ord sparar vi då till de odemokratiska och våldsbejakande krafter som drog fram i Visbys gränder med hot och hat? Hur är det ställt i ett land där Aftonbladet (10/7) inte drar sig för att på ledarplats klumpa ihop Thomas Gür med nazister?

I år firade Almedalsveckan 50 år, och Lina Lid Falkman uppmärksammade jubileet genom att sammanställa den fina antologin Makt, magi och möten. Det är just i mötet och det fria ordet som magin uppstår, men som många använder sin makt för att tysta. Kyrkklockornas klang i Visby är ett tecken i tiden och en sorglig symbol för alla de samtal som hindras från att äga rum.

Läs mer om Val 2018
MEST LÄST