Klimatfrågan är akut. FN:s klimatpanel IPCC varnar för att 1,5-gradersmålet mycket snart är i fara – och att konsekvenserna för att missa det är mycket allvarliga. Ändå är förväntningarna på det pågående klimattoppmötet i polska Katowice låga. “Det avgörande klimatmötet går mot fiasko”, skriver exempelvis Peter Alestig i SvD (29/11). Hur är det möjligt?
Ett svar är förstås att många länder hoppas på att någon annan ska betala. Att ställa om energisystemen, transportsektorn och jordbruket är både svårt och dyrt. Om det finns möjlighet att undvika både kostnader och politiska konflikter på hemmaplan – Paris-protesterna mot höjd bensinskatt är ett bra exempel – tar man gärna den chansen.
Dessutom finns förstås olika sätt att se på vad som är rättvist. Som tankesmedjan Fores guide till klimatförhandlingarna, klimatförhandling.se, pekar på vill USA gärna undvika en diskussion om historiska utsläpp, eftersom landet då skulle bli ansvarigt för en ansenlig del av den globala uppvärmningen. BNP, utsläpp per capita, förutsättningar för förnyelsebar energi – allt spelar roll.
Man kan tycka att detta är en småaktig attityd inför en av världshistoriens största utmaningar. Men rättviseperspektivet spelar roll för världens regeringar eftersom det spelar roll för världens invånare och väljare. Människor i mindre utvecklade länder vill inte bli nekade elektricitet eller värme bara för att de får råd nu i stället för på 1950-talet. De som är bilberoende på den svenska, amerikanska eller tyska landsbygden vill inte betala för hela omställningen av transportsystemet.
Det förändrar inte brådskan i klimatfrågan, men det påminner om behovet av legitimitet. Som Patrik Kronqvist skriver i Expressen (6/12) är det svåra inte att utforma en klimatpolitik som minskar utsläppen, utan att få acceptans för åtgärderna.
Ett system som utifrån sett är neutralt, som att prissätta utsläpp och därmed låta den som orsakar miljöskadan också vara den som betalar för den, undslipper inte heller sådana problem. Folk som inte har råd att köpa nya, bränslesnåla bilar, men som ändå behöver betala för de ökade bränslekostnaderna är ett exempel. Länder utan naturliga förutsättningar för exempelvis vattenkraft, som är utlämnade till smutsigare energikällor, är ett annat.
Det förändrar inte att sådan prissättning, exempelvis genom handel med utsläppsrätter, är ett mycket effektivt sätt att minska utsläppen. Men det visar att klimatpolitiken inte kan sätta punkt vid sådana åtgärder, utan måste ta ett helhetsgrepp. Det kan handla om att kompensera regioner eller grupper som drabbas hårt ekonomiskt, eller om klimatbistånd.
I slutändan kommer det också att behövas en rejäl skopa politiskt ledarskap. Hur man än vrider och vänder på det kommer klimatomställningen att kosta pengar. Det är bland annat därför det pågående klimattoppmötet är viktigt. Om världen kommer överens om en regelbok blir det lättare att skapa acceptans för åtgärder på hemmaplan. Man får hoppas att talet om ett fiasko i Katowice är överdrivet pessimistiskt.
