Grönt stål. Det vill den svenska ståljätten SSAB vill bli först i världen med att producera. Det innebär stål som producerats utan användningen av kol i masugnar – en teknik som använts i snart 800 år.
Problemet de försöker lösa är förstås utsläppen. Användningen av kolet gör att stålindustrin globalt sett står för så mycket som 7 procent av koldioxid-utsläppen. I Sverige är siffran cirka 10 procent. SSAB vill därför hitta ett alternativ. Till sin hjälp har de gruvbolaget LKAB och energiproducenten Vattenfall.
Speciellt den sistnämnda kommer att behövas. I ett reportage i Sveriges Radios Studio Ett (16/3) berättar företrädare för de båda bolagen att den nya metoden sannolikt kommer att kräva 15 TWh ökad elanvändning varje år. Det ska jämföras med Sveriges totala elanvändning som är 140 TWh.
En nätt ökning på 11 procent, alltså – genom att ett enda bolag förändrar sin produktion. Det är en bra illustration av de utmaningar som klimatomställningen skapar. Fossila bränslen som kol och olja är extremt energieffektiva. När vi kliver ifrån dessa energislag för att minska utsläppen kommer i många fall effektiviteten att minska.
Det är en både förväntad och nödvändig utveckling. Frågan är bara om Sveriges energisystem är förberett på en sådan omställning. Vattenfall säger till Studio Ett att de kommer att kunna leverera den ökade efterfrågan på el, framför allt genom utbyggd vindkraft.
Det verkar väl optimistiskt. Sveriges cirka 3 000 vindkraftverk står i dag för 17 TWh – en dryg tiondel – av elproduktionen. En dubblering är inte något som görs i en handvändning.
Man kan dessutom anta att det är fler än SSAB som kommer att kräva ökad elproduktion för att kunna minska användningen av fossila bränslen. Det blir allt mer uppenbart att många fordon i framtiden kommer att gå på el, och stålproducenterna utgör bara en del av den svenska industrin.
Det verkar helt enkelt sannolikt att Sverige i framtiden kommer att använda betydligt mer el. Att då förlita sig på att vindkraften, som producerar mycket ojämnt både sett över dygnet och året, ensamt ska lösa det ökade behovet är naivt. Redan under denna kalla vinter har vi sett att Sveriges elimport ökat, med konsekvensen att vi förmodligen använt oss av kolkraft.
Samtidigt för den koldioxidneutrala kärnkraften en tynande tillvaro. Från och med 2019 avskaffas visserligen straffskatten på kärnkraftsel. Men med orimligt höga försäkringskostnader och stora subventioner av förnybar el genom det så kallade elcertifikatsystemet har inte kärnkraften kunnat konkurrera. Risken är stor att fler reaktorer läggs ner det kommande decenniet – precis när vi kommer att behöva dem som mest.
Med lite tur avvecklas samtidigt kolkraften och den oljeeldade energiproduktionen i vår omvärld. Om inte det händer har vi inga andra val än att importera sådan el när vinden mojnar, solen går i moln och det gröna stålet ändå ska gjutas.
