Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bostadsmarknaden präglas av långa köer och stora reformbehov. Bild: Lars Pehrson/SvD/TT

Joakim Broman: Lång väg kvar till fungerande bostadsmarknad

Det kommer att ta tid att lösa de komplexa problemen på bostadsmarknaden. Men januariöverenskommelsens förslag på bostadsområdet är en bra början.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

Reformerad hyresmarknad. Fri hyressättning i nyproduktion. Uppluckrat planmonopol. Omfattande regelförenklingar. Januariöverenskommelsen, ”JÖK:en”, tecknar stora ambitioner på bostadsområdet.

I grunden är det bra. Den dysfunktionella bostadsmarknaden är ett av den svenska politikens största misslyckanden. Även om både systemen och problemen är komplexa och knappast kommer att lösas i ett svep, ens av ett ambitiöst reformpaket, måste man börja någonstans.

Och JÖK:ens förslag är en bra början. Den reformerade hyresmodellen är förmodligen både den största och den viktigaste förändringen. Fastighetsägare får rätt att sätta hyran fritt under en än så länge odefinierad övergångsperiod. Hur hyreshöjningar sker därefter är mer oklart – Stefan Löfven (S) och Annie Lööf (C) har redan gett uttryck för olika tolkningar – och lär bli föremål för förhandling. Kan Sverige närma sig den tyska modellen för hyressättningen, som antyds av vissa formuleringar, vore det mycket positivt. Förslaget om att låta läget spela större roll för hyressättningen i det befintliga beståndet är också det ett steg i rätt riktning.

Men här finns den största farhågan. Socialdemokraternas motvilja mot att göra hyresmarknaden friare är stor, inte minst därför att systerorganisationen Hyresgästföreningens maktutövande ska skyddas. Risken finns definitivt att mer omfattande liberaliseringar försvinner på vägen, och att det slutliga förslaget blir en halvmesyr. Centerpartiet och Liberalerna måste vara på sin vakt, och lär tyvärr inte ha mycket hjälp av de lösa skrivningarna i överenskommelsen.

Andra problem finns också. Hyresgästföreningens makt över det befintliga beståndet kvarstår exempelvis i många avseenden. Att ett oberoende skiljedomsförfarande vid hyrestvister ska införas är bra, men det förändrar inte att Hyresgästföreningen även framåt i praktiken har ett veto mot hyreshöjningar. Så länge man saknar ett riktmärke för vad som är en normal hyreshöjning, det som på arbetsmarknaden kallas ”märket” och som sätter löneökningarna i relation till den samhällsekonomiska utvecklingen, lär en ny domstol mest få ägna sig åt gissningslekar.

Byggsubventionerna återinförs tyvärr också – en dyr och ineffektiv eftergift till Socialdemokraterna. I fallet med ”flyttskatten” kan januariöverenskommelsen till och med anklagas för att lägga ut dimridåer: punkt 45 säger att skatten ska tas bort, bara för att sedan klargöra att reavinstskatten på bostäder lämnas orörd, medan räntan på uppskov på skatten avskaffas.

Å andra sidan finns både större och mindre frihetsreformer: exempelvis en översyn av riksintressen, ökad möjlighet att bygga strandnära i landsbygd, och framför allt utökade möjligheter till initiativrätt för byggande.

Vad det sammanlagda resultatet i slutändan blir beror till stor del på de olika utredningarnas slutsatser, och på vidare förhandlingar. En bättre fungerande bostadsmarknad finns inom räckhåll, men för att ta sig dit krävs mycket jobb. Januariöverenskommelsen är förhoppningsvis den första byggstenen.