Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Primärvården är underbemannad, vilket skapar problem även i andra delar av sjukvårdssystemet. Bild: Emil Langvad/TT

Joakim Broman: Garanterat systemfel i den svenska sjukvården

För många patienter är vårdgarantin inte mer än en papperstiger.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

Tusentals patienter som väntar på operation har rätt att få vård någon annanstans, utan att känna till det. Det rapporterade P4 Göteborg i veckan (4/2). Den så kallade vårdgarantin slår fast att om väntetiden för en vårdinsats förväntas överstiga en viss gräns ska patienten erbjudas vård där kön är kortare.

Man kan dock fråga sig vad en vårdgaranti egentligen betyder om det visar sig att kön är i princip lika lång överallt. Så är det tyvärr på många håll i svensk sjukvård. I december 2018 hade drygt 36 000 personer väntat mer än 90 dagar på en planerad operation eller annan åtgärd i specialistvården.

För dem är vårdgarantin inte mer än en papperstiger. Att de informeras om sina rättigheter att söka vård i ett annat landsting – med liknande kötid – förändrar inget.

Svensk sjukvård lider av ett systemfel. Landstingspolitiker är satta att på planekonomiskt vis bestämma hur många vårdinsatser av en särskild typ som man har råd att producera. När köer sedan uppstår som resultat av denna ransonering försöker man lappa och laga, exempelvis genom att satsa pengar på ”vårdlotsar” som ska hitta en kortare kö i grannlandstinget.

Mycket av problemen grundar sig i den resurssvaga primärvården, som orsakar svallvågor av problem även i specialistvården. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys visade exempelvis häromåret i en rapport att nästan en tredjedel av patienterna som besökte en akutmottagning gjorde det därför att primärvården inte var tillgänglig.

Så långt verkar även regeringen hålla med. Socialdemokraterna har redan tidigare pratat om en primärvårdsreform och tillsatt en utredning med det syftet. Januariöverenskommelsen konstaterar också att behovet finns.

Men har man verkligen förstått problemet? Den nämnda utredningen föreslår mest att det ska ”tydliggöras” att primärvården är den första vårdnivån – som om det var frånvaron av markeringar som varit problemet. Man föreslår också, vilket ”JÖK:en” bifaller, att man ska införa en fast läkarkontakt. Vilket snarare kommer att öka köerna eftersom fasta läkare har ett begränsat antal timmar.

Mer symboliska gester och patienträttigheter som bara finns på papper, alltså, i stället för förbättrad styrning och incitament som manar till verklig förändring. Det tycks verkligen finnas en garanti i svensk sjukvård. Tyvärr gäller den inte vård, utan fortsatta systemfel.