Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Motståndare. Två partier som bör hållas isär.
Motståndare. Två partier som bör hållas isär.

En stor koalition vore dåligt för Sverige

Om M och S inspirerade av Tyskland skulle bilda regering efter valet skulle det lägga en våt filt över hela det politiska samtalet.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

S och M är lika med sant? I Tyskland verkar det vara så. Ett steg till mot en ny storkoalition togs nyligen när kristdemokraterna i CDU sade ja till förbundskanslern Angela Merkels förslag om att bilda regering med de tyska socialdemokraterna, SPD. Merkel har redan tidigare lett två regeringar med SPD och går nu in på sitt trettonde år som förbundskansler.

Merkel är pragmatiker. Det är svårt att tydligt definiera henne ideologiskt. Hon har många gånger fått kritik för att hon inte är särdeles värderingsstyrd. Samtidigt har hon blivit Europas starkaste ledare och i en tid av ökad polarisering och komplexitet har hennes lugna, kompromissande stil, gång efter annan, kunnat gjuta olja på vågorna både på hemmaplan och internationellt.

På det stora hela har hon lyckats väl. Men är modellen i Tyskland en förebild för Sverige?
Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg har nyligen argumenterat i en artikel (23/1) för att en regering med M och S kan vara det minst dåliga alternativet efter valet i höst. Enligt hennes uppfattning ska inte småpartier (läs: MP, L och C) få för stort inflytande i frågor som rör migration och välfärd. Hon sätter stort värde på att järnaxeln som fanns mellan S och M i invandringspolitiken före Fredrik Reinfeldt återigen tar form.

Moderaterna och Socialdemokraterna är förvisso två stora maktpartier med fler likheter än vad de vill kännas vid: hierarkiska, pragmatiska, makthungriga samt socialkonservativa i många frågor. Men olikheterna i sakpolitiken ska inte underskattas. Synen på skatter, valfrihet, arbetsmarknad och säkerhetspolitik skiljer sig markant åt.

Att S och M skulle bilda en bred koalition vore en mardröm. Den skulle lägga en våt filt över hela det politiska samtalet. Genuina meningsskiljaktigheter skulle gömmas i regeringskansliet. Oppositionen skulle vara helt tandlös, uppdelad i småpartier på höger- och vänsterkanten.

En demokrati behöver reella alternativ och en levande sakdebatt för att må bra. Att låtsas att det inte finns olika avvägningar och målkonflikter är destruktivt.
Vad är då alternativet om inget block får egen majoritet?

Ska de sex anständiga partierna i mitten ta ansvar för Sverige behöver de enas kring en regering som har tillräckligt stor samsyn för att bli slagkraftig och en opposition som skulle kunna ta över makten. Få en levande debatt, men också visa en vilja att i högre utsträckning än i dag söka överenskommelser över blockgränsen.

Blir Alliansen större än de rödgröna borde S ta ansvar och ställa ytterpartierna V och SD utanför makt och inflytande genom att släppa fram en alliansregering och vara samarbetsvillig. Det finns skriande behov efter reformer för bostäderna, skatterna och arbetsmarknaden. Omvänt gäller också.

Ett konvenansäktenskap mellan M och S vore däremot en olycka för Sverige.
Att både CDU och SPD fick historiskt dåliga valresultat i september borde också mana till eftertanke för åldrade maktpartier i Sverige. Att till varje pris komma till regeringsmakten har också ett pris.

MEST LÄST