Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

EU-ja. Men till vad? Väljarna förtjänar svar i sakfrågor. Bild: Janerik Henriksson/TT

En sann demokrat bryr sig om vad EU gör

EU nämns allt mindre i den svenska politiska debatten, trots att EU påverkar den nationella politiken allt mer.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

Under de senaste 30 åren har Sverige blivit en allt mer självklar del av Europa. Det märks inte bara på att bryggkaffet har fått sällskap av caffe latte och espresso på många kaféer runt om i landet. Den juridiska integrationen med övriga Europa har blivit djupare alltsedan Sverige gick med i EU 1995.

Att det är så har flera fördelar: Den inre marknaden och jämlik konkurrens gynnas av gemensamma regler inom exempelvis jordbrukspolitiken, som i praktiken helt styrs av EU. Men det finns också nackdelar med maktförskjutningen.

Att lagstiftningen i Sverige i stor utsträckning styrs av EU-kommissionens paketförordningar är ett problem ur demokratisk synvinkel, eftersom väljarna inte kan ställa EU-kommissionens ledamöter till svars i ett riksdagsval. Det demokratiskt valda Europaparlamentet måste förvisso godkänna lagförslag från EU-kommissionen, men i praktiken ligger beslutsfattandet långt ifrån väljarna.

Särskilt problematiskt är att de svenska politiska partierna inte klarar av att ta sitt ansvar och utgöra den demokratiska länken mellan beslutsfattande i EU och väljarna.

Faktum är att EU nämns allt mindre i den svenska politiska debatten, trots att EU påverkar den nationella politiken allt mer. Det konstaterar Svenska institutet för europapolitiska studier, som i en rapport undersökt de svenska partiernas intresse för den politik som förs på EU-nivå.

När det europeiska samarbetet debatteras handlar det främst om konstitutionella frågor snarare än sakpolitik, konstaterar rapportförfattarna Nina Liljeqvist och Marcus Blomgren. Sedan omröstningen om EU-medlemskap 1994 har partierna knappt nämnt EU i sina valmanifest.

De politiska partierna spelar en avgörande roll i den demokratiska infrastrukturen. Partierna står för en stor del av opinionsbildningen och positionerar sig mot andra partier. De möjliggör politiskt engagemang och presenterar kandidater till kommun- och landstingsfullmäktige samt riksdag. Liljeqvist och Blomgren menar att partierna har misslyckats med en grundläggande demokratisk uppgift: att presentera olika alternativ i politiska frågor som ligger på EU-nivå.

Analysen är korrekt. Liberalerna går visso till val på ”mer EU” och positionerar sig mot Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet som försvarare av EU-samarbetet. Rimligt förvisso, men ur väljarsynpunkt hade det varit mer fruktbart att veta vilka frågor partiet driver i EU-parlamentet, hur L-ledamöterna ställer sig till lagförslag från kommissionen och hur de liberala ledamöternas politik skiljer sig från de socialdemokratiska, konservativa eller gröna grupperna i EU-parlamentet.

Partierna måste dessutom förbättra kommunikationen mellan nationella och lokala företrädare och EU-parlamentarikerna. Dessutom måste partierna i valrörelsetider vara ärliga med vilka politiska områden riksdagskandidaterna faktiskt har makt över, och vilka frågor som ligger på EU:s bord. Vi måste få till en diskussion om vad EU gör – inte bara om EU ska göra det.