62 miljarder kronor saknas i kommunsektorn redan 2022. I en artikel i Dagens Samhälle (15/2) drar Annika Wallenskog, chefsekonom på Sveriges kommuner och landsting, paralleller till 1990-talets stålbad.
Förklaringen är den förändrade demografin. Fler lever längre, och kräver på ålderns höst mer resurser. Teknisk och medicinsk utveckling, och problem med kompetensförsörjningen, driver på kostnaderna inom landstingen.
Men en minst lika viktig orsak lyfts fram i två rapporter från tankesmedjan Timbro: kommunernas låga incitament att ta ansvar för ekonomin. Gustav Karreskog och Isak Trygg Kupersmidt pekar i rapporten ”Kommunalråd utan ansvar” på att en kommun som ökar sina skatte-intäkter bara får behålla 5 procent av pengarna – resten fördelas om i det kommunala utjämningssystemet.
På samma sätt får en kommun som minskar skatteintäkterna kompensation med upp till 95 procent.
Dessutom visar Timbros chefsekonom Jacob Lundberg i en rapport att kommunernas momsundantag och det statliga jobbskatteavdragets konstruktion innebär att kommunerna kan spendera 1,36 kronor för varje krona de tar ut i skatt.
Att en kommun lägger resurser på eller är duktig på att få fler i arbete spelar alltså ingen roll. Systemen utjämnar skillnaderna mellan de välskötta kommunerna och de där skattepengar slösas bort på dyra äventyrsbad.
De negativa effekterna av en skattehöjning – att incitamenten att arbeta minskar och att fler därmed blir arbetslösa – kompenseras av höjda bidrag från utjämningssystemet.
När kostnaderna stiger de kommande åren finns därför få eller inga anledningar för kommunerna att hålla skattenivåerna nere. Det är inte deras problem.
I slutändan blir det förstås vi alla som får ta konsekvenserna. Fler kommunalskattehöjningar kommer att vara skadliga för ekonomin.
Att ta pengarna från statskassan, i form av höjda statsbidrag, är åtminstone delvis en bättre lösning. Men politiker på statlig nivå tenderar att vilja rikta statsbidragen för att kunna säga att de satsar på ett visst område. Det leder till ökad administration och är inte effektivt.
Ska kostnadskrisen lösas måste kommunerna arbeta hårt med effektiviseringar, prioriteringar, och att öka sina skatteintäkter. Då måste förstås också samma grundprincip som gäller människor gälla kommuner: det ska löna sig att arbeta.
