Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Unga är mer politiskt intresserade än någonsin, men ungdomsförbunden har svårt att locka till sig nya rekryter. Bild: Henrik Montgomery/TT

    Demokratins framtid behöver mer än internetaktivism

    Hur ska vi säkra framtidens politiker? Svaret har länge funnits i de politiska ungdomsförbunden. Men vad händer när samhällsintresserade ungdomar inte vill engagera sig partipolitiskt?

    Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

    Ungdomsbarometern visar att 15-24-åringar är mer politiskt intresserade än någonsin. I det senaste riksdagsvalet 2014 var valdeltagandet bland röstberättigade 18-24-åringar drygt 81 procent jämfört med knappt 70 procent 2002. Det kan tyckas båda gott för demokratins fortlevnad.

    Samtidigt har ungdomsförbunden sedan länge svårt att locka till sig nya rekryter. Ungdomsförbundens medlemsantal har sjunkit från 50 400 medlemmar 2002 till 20 400 år 2016, enligt Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). De låga siffrorna kan bli problem för den representativa demokratin, inte minst på grund av den låga representationen av unga.

    Ett tydligare fokus på framtidsfrågor – frågor som berör framtida utmaningar – behövs för att säkra kommande generationers intresse inom politiken. Det skriver företrädare för Projekt framtid, ett initiativ av bland andra företrädare från Institutet för framtidsstudier och tankesmedjan Global utmaning, på DN Debatt (12/7). En särskild ombudsman, ett tvärpolitiskt nätverk i riksdagen och ett ökat ansvarsutkrävande av politiker är några åtgärder som ska garantera att frågorna hålls vid liv över tid.

    Men det låga engagemanget i ungdomsförbund handlar inte bara om politiska sakfrågor. Formen för politisk påverkan är troligtvis lika viktig. Individualiseringen av det politiska engagemanget, synen på partipolitik som seg och byråkratisk och det faktum att man tar en social risk om man bekänner sig till ett parti som kompisarna ratar, är några förklaringar. Ett lågt förtroende för politiska partier är en annan.

    Unga engagerar sig hellre i enskilda frågor under kortare perioder och gärna på sociala medier. Trots att sociala medier är entusiasmerande, bidrar plattformarna inte till eftertanke och långsiktighet utan till radikalisering och kortsiktiga lösningar på svåra frågor. Sådant engagemang försvårar faktisk genomslagskraft.

    ”Vi talar om ett slags deltagande utan representation”, skriver den bulgariska statsvetaren Ivan Krastev i boken “Efter Europa” (Daidalos, 2018). Krastev menar att man med aktivism kan mobilisera kortvarigt intresse för en fråga, men inte nödvändigtvis varaktighet eller faktiska lösningar.

    Om ungas ökande politiska engagemang ska leda någonvart krävs långsiktighet, nyansering och förståelse för intressekonflikter – något som internetaktivism och enfrågerörelser ofta saknar. För att driva igenom samhällsförändringar krävs också en förankring i våra demokratiska institutioner.

    Med ett partiprogram formuleras istället faktiska reformer och en gemensam plattform. Dessutom skapas förståelse för helheten i politik. Kanske är lösningen på sjunkande medlemsantal i ungdomsförbunden ökad konkurrens i det politiska partiutbudet. Att kanalisera sitt politiska engagemang genom att gå med i ett etablerat parti har inget egenvärde. Däremot förutsätter den representativa demokratin att det finns politiska partier.

    Om man uppmuntrar enfrågerörelser till att ombilda sig till politiska partier kan man möjligtvis mobilisera fler och konkurrera ut partier som saknar efterfrågade svar. Så uppmuntras en inte sällan mer radikal ungdomsgeneration till förståelse för att samhällsutveckling kräver formaliserat politiskt engagemang. Så säkras framtidens representativa demokrati av unga.