Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

RZO46DUr__tddenKZAONlXtr9VY.jpg
Sverige har inte råd att låta valrörelsen urarta till en tävling om vem som mest framgångsrikt kan smeta rasism på andra.

Blomberg: Som man ropar får man svar

I veckan släppte Sverigedemokraterna en film om Socialdemokraterna. Om valrörelsen inte var igång innan så är den det definitivt nu.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

Under en timme och 45 minuter får tittarna ta del av delar av Socialdemokraternas historia som inte kan beskrivas som smickrande. (Under några timmar plockade Google bort filmen från Youtube med förklaringen att den behövde granskas för naket innehåll, men nu finns den tillgänglig igen.) För den som kan sin svenska historia borde det rasbiologiska institutet, skallmätning och tvångssteriliseringar inte komma som någon överraskning. Men nu slår SD alltså tillbaka mot S med samma mynt och kallar dem för rasister. I det finns det ett inte oansenligt mått humor, men S tycks inte vara roade.

"Det är ingen hemlighet att det fanns starka antisemitiska strömningar och tankar om ras i Sverige på 30-talet. Men att SD, ett rasistiskt parti i dagens samhälle, försöker legitimera sin politik genom att lyfta detta är absurt.", låter S meddela i ett uttalande till Aktuellt (2/8).

Inne på partihögkvarteret på Sveavägen 68 tycks full panik råda, för hur ska man annars förklara att de inte ser klart utan fortsätter i samma hjulspår? Att ha som enda strategi att kalla SD för rasister har hittills inte slagit an hos väljarna. Från att ha haft stöd av några få procent når SD nu i vissa opinionsmätningar upp emot 30 procent. Väljarna intresserar sig uppenbarligen inte i första hand för vilket parti som har vilka rötter. Hur ska man annars förklara Centerpartiets framgångar, det parti i Sverige som har de brunaste rötterna av dem alla?

Sverige har inte råd att låta denna valrörelse urarta till en tävling om vem som mest framgångsrikt kan smeta rasism på andra. Med sådan pajkastning missas det viktigaste, nämligen att syna politiken i sömmarna. SD kommer undan allt för lätt. Sannolikt kommer det att bli svårt att regera Sverige efter valet utan att SD får något inflytande, även om väljarna saknar svar både från S och Alliansen på hur förhållningssättet till SD kommer att se ut. Men oavsett kommer SD mycket troligen att bli för stora för att de ska gå att bortse från, och kommer på ett eller annat sätt i någon mån att påverka landet framöver. Därför ligger det i väljarnas intresse att deras politik skärskådas i alla möjliga skrymslen och vrår.

Vad Sverigedemokraterna tycker om invandring står ganska klart, men vad vill de i övriga frågor? Hur ser de på EU? Vill SD verkligen ha en Swexit med den besvärliga situation som Storbritannien har satt sig i? Hur gynnas våra företag och ett litet och exportberoende land som Sverige av att vi tappar tillgången till EU:s inre marknad? Var står Sverigedemokraterna i Natofrågan, och hur ser de på Ryssland? Är SD för eller emot att Sverige ska skriva på avtalet om ett globalt kärnvapenförbud? Kommer Sverigedemokraterna att gå fram med förslaget om att inskränka den svenska aborträtten? Ska en lag som respekterar kvinnors rättigheter och som reglerar sig själv allt eftersom forskningen framskrider överges, för att i stället kasta tillbaka kvinnors frihet i tiden för att harmoniera med övriga EU? (Ett EU som SD dessutom vill lämna?) Partiledaren Jimmie Åkesson har sagt att han inte anser att frågan är viktig. Det borde väcka en rad följdfrågor.

Det vore minst sagt upplyftande om partierna för en stund kunde lägga historien och rasistanklagelserna åt sidan och i stället fokusera på vad som ska hända framöver, och hur. Med ett val i antågande finns viktigare frågor att belysa än vem som gjorde vad för decennier sedan.

Läs mer om Val 2018
MEST LÄST