"Är det någon som kan tänka sig att ta hem en ko och mjölka den?" Elegant fångar Lennart E. Bengtsson, vd för Wapnö Gård, jordbrukets svårighet att anpassa sig till de tvära kast som politiken, och denna sommar också extremtorkan, erbjuder. Bondgårdar har inte samma möjlighet som andra företag att tillfälligt lägga om delar av sin verksamhet. "Vi behöver långsiktiga villkor, och möjlighet att kunna växa och få lönsamhet."
Under onsdagseftermiddagen besökte Moderaternas partiledare Ulf Kristersson och Jonas Bergman (M), kommunalråd, Wapnö strax utanför Halmstad för att få inblick i den svåra situation som Sveriges gårdar och jordbrukare befinner sig mitt i.
I normala fall har Wapnö kapacitet att föda hela Halmstad, men i år har torkan ställt till det ordentligt. "Jag har aldrig upplevt något liknande", säger Bengtsson. "Hade detta skett för 150 år sedan hade vi fått utvandra." Han uppskattar den förlorade inkomsten till följd av torkan till mellan sju och nio miljoner kronor. 3 600 djur behöver foder, och när skörden blivit hälften av vad den brukar vara tvingas han redan nu utfordra med vinterfoder. Vanligtvis producerar Wapnö 3 500 ton halm, men i år har det bara blivit 1 200 ton. Som en konsekvens har de tvingats köpa 2 000 ton från Skåne, och som en säkerhetsåtgärd planeras 140 djur föras till slakt fram till nyår. Egentligen skulle Wapnö behöva säga upp 15-17 personer på grund av torkan, men vem ska då mjölka korna?
Inte bara dyra foderinköp ställer till det. Med den försvagade svenska kronan är svenska bönder inte köpstarka på den internationella marknaden, och därtill tillkommer de höjda olje- och energipriserna som lägger ytterligare sten på börda.
Regeringens krispaket är Bengtsson inte imponerad av, eftersom det riktar sig till familjebruk då ett tak satts på 150 000 kronor per gård. "Arlas bönder brukar säga att vi äger Arla, och de får detta stöd. Men tillsammans är de större än Wapnö - vem är det då som är liten?", undrar Bengtsson. Stödet borde därför snarare delas ut per antal djur.
Politiker har en tendens att enbart intressera sig för jordbruket vart fjärde år när det är val, och sedan glömma bort det däremellan. Men våra gårdar och bönder är landets livsnerv. Det går inte att förlita sig på att det alltid ska gå att importera livsmedel av god kvalitet och till rimligt pris från utlandet. Sverige måste ha en självförsörjningsförmåga, men det saknas en djupare förståelse för varför långsiktiga villkor är nödvändiga. Det svenska lantbruket behöver stabilitet. Ryckigheten i politiken med höjningar och sänkningar om vart annat både oroar och avskräcker.
Samtidigt påverkas lantbruket också i grunden av den moderna livsstilen. Förr var det vanligt att båda i en parrelation bodde och arbetade på en gård, men nu blir det vanligare att bara en i paret jobbar med jordbruk. Med kringskuren äganderätt, marknadsmekanismer som satts ur spel och tuffa villkor väljer också allt fler att lägga ner sina gårdar. Wapnö råkar ligga nära Halmstad och gynnas av stigande markpriser, men vem vågar investera miljonbelopp i en gård mitt ute i ingenstans i Småland?
"Politiker och system reagerar för sent", menar Bengtsson. Kristersson konstaterar att "akut hjälp är en klen tröst", samt att det krispaket som regeringen hittills lagt fram inte kommer att räcka. Det kommer dessutom till större delen att ätas upp av den höjda skatten på lantbruksdiesel som regeringen avser införa från den första januari, vilket ytterligare kommer att försämra böndernas ekonomi. Kristersson vill i stället sänka skatten, samt införa regelförenklingar.
Jordbruksföretagen gör inte bara att vi har mat på bordet utan skapar också sysselsättning och försörjning över generationer, därför är de värda att stödja. Men att våra bönder ska finna vilja och motivation att driva svenska gårdar även i framtiden kan inte tas för givet. Man saknar inte kossan förrän båset är tomt.
