Enligt nationalekonomen Ingvar Nilsson hamnar 13 procent av varje årskull barn i utanförskap och han varnar för risken att andelen ökar.
Efter att ha arbetat sedan augusti 2015 har programberedningen för barns och ungas hälsa färdigställt två viktiga rapporter. Regionpolitiker Hans Leghammar (MP) har varit ordförande för beredningen som arbetat på uppdrag av Sveriges kommuner och landsting, SKL. Han är också ordförande i regionens Halmstadsnämnden.
Den viktigaste slutsatsen från programberedningen är att det finns både kunskap och pengar, men att ”pyramiden måste vändas upp och ned”, som Hans Leghammar uttrycker det och syftar på att insatserna i dag kommer först när det är för sent.
Glädjande nog finns en politisk konsensus i beredningen för ett mer långsiktigt, strategiskt och tvärsektoriellt arbete för att förbättra barns och ungas hälsa.
Gruppen har utgått från WHO:s definition av begreppet hälsa, nämligen ”ett tillstånd av fullständigt fysisk, psykiskt och social välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom och funktionsnedsättning”.
Regeringen har som mål att ”de påverkbara hälsoklyftorna ska slutas inom en generation”.
Det finns alltså mängder av kunskap, exempelvis slutsatsen att ”Barn som växer upp i utsatta miljöer riskerar att i högre utsträckning få sämre hälsa, såväl psykiskt som fysiskt än barn med växer upp under trygga och stabila former”.
Med utsatta miljöer menas exempelvis barn och unga med utländsk bakgrund, eller som utsatts för våld eller övergrepp, eller som har föräldrar som varken arbetar eller studerar, eller är placerade i hem för vård, eller som lever i ekonomisk utsatthet, eller som upplever utsatthet på internet eller som har föräldrar som inte mår bra eller som missbrukar.
Via ”hållplatser” som mödravården till födelsen och barnavårdscentralen med fyraårskontrollen till den obligatoriska nioåriga grundskolan finns goda möjligheter att fånga upp behoven av kompensatoriska insatser. Här uppmärksammar beredningen att de olika huvudmännen ibland krockar med lagstiftning och uppdrag. Regioner och landsting svarar för MVC, BVC och tandvård, medan kommunerna driver förskola och skola. Så kallat stuprörstänkande förhindrar samverkan i stället för gemensam syn på barnets bästa.
Förutom de tidiga insatserna är just den gränsöverskridande samverkan avgörande för att bättre fånga upp de unga medborgarna som riskerar att hamna utanför.
Mycket talar alltså för att SKL via programberedningens förslag äntligen kan börja göra skillnad. Och det går inte att skylla på avsaknad av kunskap och pengar. Det handlar snarare om att arbeta mer strategiskt och långsiktigt. Här kan exempelvis Region Hallands storlek vara avgörande.