Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

kristersson

Alliansen har sig själv att skylla för tappet

SCB. Senaste partisympatimätningen visade rödgrönt övertag.

Ledare HP 7/12. Ett tag var det populärt att tala om hur Moderaternas liberalkonservatism blivit omöjlig. Det som statsvetarna brukar beskriva som GAL-TAN-dimensionen, konflikterna kring exempelvis migration och mångkultur, skulle en gång för alla ha kluvit M. Och det ansågs allmänt vara en tidsfråga innan partiet skulle ha förlorat så gott som alla sina väljare till antingen GAL-Centerpartiet eller TAN-Sverigedemokraterna.

På samma sätt skulle denna konflikt göra Socialdemokraterna allt mindre relevanta. Även vänsterväljare skulle söka sig till GAL-TAN-dimensionens extremer.

SCB:s partisympatiundersökning som presenterades på tisdagsförmiddagen motbevisar effektivt dessa tankegångar. De två partier som den senaste tiden allra tydligast försökt profilera sig som varandras motpoler i GAL-TAN-dimensionen, Sverigedemokraterna och Centerpartiet, förlorar båda väljare till M och S. Samtidigt kollapsar stödet för Miljöpartiet, som hamnar under riksdagsspärren.

Det finns en viktig slutsats att dra av detta: Även när migrationspolitiken återfinns bland de viktigaste sakfrågorna, är regeringsduglighet och förmåga att trovärdigt göra anspråk på statsministerposten avgörande för väljarna.

Det finns skäl att glädjas över hur M nu vinner tillbaka väljare från SD. Ett stort och seriöst högerparti har ett ansvar för politikens högerflank. Det måste även liberalt sinnade borgerliga partier förstå och respektera. Att M i dag tar denna roll på allvar är heller inget som äventyrar den sakpolitiska sammanhållning som finns i Alliansen.

Samtidigt blir allianspartiernas problem plågsamt tydliga. Med en svag regering och ett knappt år kvar till valet borde Alliansens bästa tid vara nu. Ändå har de rödgröna ett försprång på över fyra procentenheter.

Av de fyra allianspartierna är det bara C som ligger över sitt valresultat. Kristdemokraternas ligger stabilt under riksdagsspärren medan Liberalerna parkerar strax ovanför, på 4,2 procent.

Det kan knappast skyllas på de rödgrönas skicklighet. I stället handlar det om fyra partier som gemensamt sjabblat bort en hel mandatperiod.

Strax innan M bytte partiledare i början av hösten hette det att inget parti vågar byta partiledare med bara ett år kvar till valet. Frågan är om det blivit dags att ompröva ännu en politisk ”sanning”. Kanske är det inte längre regeringsinnehav som kostar väljarstöd, utan oviljan att regera.

MEST LÄST