Skogen och hur den brukas verkar i mångt och mycket vara en infekterad fråga. Naturvänner ikläder sig rollen som de som värnar skogen och dess arter, ofta genom att ropa efter fler naturreservat. Marken som utgör naturreservat köps oftast ut från markägare, som förlorar all möjlighet att bruka den mark de en gång kanske ärvde av sina förfäder. För Sverige som land är skogen en viktig naturtillgång och att avsätta alltför stora arealer torde påverka landets ekonomi negativ.
Det största hotet mot ett hållbart skogsbruk anser jag är, att investering i skogsmark blivit ett sätt att placera sina pengar. Det innebär också att människor som vill bo och verka på fastigheten, ofta inte har råd att köpa den, då de som vill placera sina pengar har så mycket större ekonomiska resurser. Köpen leder till att man inte längre bor på stället och därmed saknas också ofta känslan för skogen och djuren där. För att få ut mesta möjliga ekonomiska tilldelning av sin dyrt förvärvade skog planteras därför nästan uteslutande gran, vilket gör att djuren saknar bete och många skogsägaren klagar på betesskador på sin skog.
älgja
Ett annat problem som följer med dyra köp av skogsmark, är också att jakträtten arrenderas ut för dyra pengar. Det innebär att de som jagar på marken saknar den omsorg om djuren som de som bor på stället ofta har. En trolig orsak till avmagrade älgkalvar torde vara, förutom ett ensidigt skogsbruk, att jägarna låter sina älghundar jaga samma älgar flera dagar i veckan från morgon till kväll. Alltså hinner djuren aldrig äta och vila, utan befinner sig i ständig stress.
Det börjar bli dags att lyfta blicken och se hur andra länder löst problemet. Kanske mot Norge, som har en helt annan landsbygdspolitik. Sveriges sätt att se på landsbygden som ett zoo dit man åker någon gång om året för rekreation är inte hållbart.
Zooinvånare