Apropå debattartikeln ”Att kämpa för livet är den enda vägen”, 11/2.
Det är en av de tre saker hon vädjar om att vi väl kan enas om. Den ljusa punkten enligt henne är att Kristus lovat att komma tillbaks och hämta oss till evigheten.
Okej, här gäller det att hålla i sig. Inte ett ord om att vi kan klara detta själva – nej, enbart tillsammans med Kristus. Våra unga i samhället ska alltså behöva höra denna undergångsprofetia. Hur ska de kunna tycka att det är värt att leva? Som tur är så är vi många som fattat att man måste ta tag i sina liv – även fast man tycker att hela världen går åt fel håll.
Vad som krävs av oss idag är att känna efter var vi har våra goda krafter – vi har dem alla på olika sätt – att lyssna efter sin inre röst, som alltid är god – en del kallar den för magkänslan.
Om denna känsla inte är till gagn för andra, så är det egot som tagit över – det är ett tecken på detta.
Jag tycker det är viktigt att hjälpa varandra med positiva attityder, att inte besvara ont med ont, att inte vara tyst när man inte håller med utan försöka att säga emot med kärleksfullhet.
Jag tror fullt och fast på att vi alla är en del av Gud – inte på en Gud som vi ska tillbe och falla på knä för och allra minst vara rädda för – är det detta som kallas för gudsfruktan?!?
Nej, jag tror att om vi inser att vi är en bit av Gud, så inser vi vår stora förmåga att få gjort det som behöver göras för att ändra på denna våldstrend som far över jorden.
Det krävs bara engagemang från oss alla – mer eller mindre – huvudsaken är att vi inte blir apatiska och låter oss skrämmas av undergångsdomar.
Detta är min tro – jag säger inte att det är så – men det är en tro jag blir salig på.
Christina