Döden. SVT/SR rapporterar att 16 procent av de patienter som dör på sjukhus och vårdboenden dör ensamma. I enskilda fall kan det naturligtvis vara förfärligt, men rent generellt har jag svårt att förstå upprördheten.
Det är möjligen ett skolexempel på kognitiv dissonans, eftersom båda mina föräldrar dog ensamma, i sömnen (pappa på ett sjukhus och mamma på ett ålderdomshem) efter en längre tids sjukdom. Det har förstås plågat samvetet att jag inte var där just då, men i båda fallen har döden inträffat relativt plötsligt, mitt i natten, i ombonad ovisshet. Tätare tillsyn låter önskvärt, men åtagandet är omfattande och ibland svårdefinierat. Ett alltför intensivt kontrollerande – vid ett icke akut tillstånd – kommer dessutom inkräkta på patientens integritet och autonomi. Min mamma avskydde all nödvändig tillsyn som vi påtvingade henne i livets slutskede. Det var en svår avvägning. Hennes kropp var fylld med cancer och hon led av demens, men tillståndet var sällan akut. Vi ville ge henne och oss själva chansen att identifiera livets sista timmar, men lyckades inte. Döden är privat. Döden är intim.
Är det säkert att en betald främling (hur fantastiska de än är – ett stort tack till all personal inom vård och omsorg) är det givna alternativa sällskapet till livets sista hjärtslag? De allra flesta vill säkerligen somna in i närheten av nära och kära, men avfärda inte den frigörande ovissheten och det oförutsägbara lugnet. Låt inte kontrollbehovet orsaka alltför djupa sår i relationer och samveten.
Linus Lundberg, Skottorp