![Fritt från stök. "En idé vore [...] att det finns tillräckligt med klasser på alla nivåer där lugn och ro är obligatoriskt." skriver insändarskribenten.](/images/article/5c0d9e55-5a3b-4947-b3b1-2a5d75794c8d/images/0WA1agSCijAQf8as9ZFidviHSglI-WIDE.jpg?width=3840&quality=75)
Ofta säger sig barnen inte få någon ro i skolan på grund av stök. Vad svarar man? Nej, tyvärr finns inget svar att ge. Har inte barn rätt att få en lugn miljö att arbeta i? Eller har man i stället rätt att stöka och sabotera arbetsmiljön? Nå, barn är barn, men jag kan ändå inte glömma de gånger jag som gymnasielärare hört elever i första årskursen konstatera att de nu kommit till paradiset efter tre deprimerande år på högstadiet.
Skolan påverkas förstås av samhället och tidens värderingar, men vem skulle tillåta att verksamheten på en arbetsplats saboteras? Jämförelsen haltar kan man tycka, men så är det inte. Ett viktigt jobb ska göras och det kräver lugn och ro, så jag hävdar att barn har en okränkbar rätt till detta, inom rimliga gränser. Integrationen är ju viktig, så barnen måste väl finna sig i oväsen och oreda, ofta med vida gränser. Annorlunda uttryckt: Det är de som stör som har rättigheter.
Men vad göra om man trots allt väljer att ta de skötsammas rätt på allvar? Någon bra friskola kan ju finnas i närheten förstås, men det är samhället – kommunerna – som har ansvaret och ingen annan. En idé vore att kommunerna garanterar – på riktigt – att det finns tillräckligt med klasser på alla nivåer där lugn och ro är obligatoriskt. ”Vill du gå där måste du ta hänsyn, tänk inte bara på dig själv”, en handfast lektion i demokrati, mer effektiv än mycket teoretiserande. Kanske också en bra miljö för många barn med särskilda behov. Och vem skulle det vara orättvist mot? Ingen extra kostnad för föräldrarna, alla har tillträde och nog vore det en inspiration för många, både barn och föräldrar, och måhända skulle en och annan bli integrerad på köpet.
Arne Sikö
senior lärare, högskola och gymnasium
