Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Det här är en insändare. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i insändaren. 

Narkotika. I olika insändare börjar allt fler uttrycka önskemål att det inte längre ska vara brottsligt att missbruka hasch/marijuana. Man vill också att gamla narkomaner ska få den vård de själva önskar ”på äldre dar”. Det är, tycker jag, ganska förvånande.

Varje ”haschare” har under större delen av sitt liv varit omgiven av personer, släktingar och vårdpersonal, som alla försökt hjälpa missbrukaren att bli kvitt sitt missbruk. Hascharen, däremot, har själv valt bort alla former av social samvaro, familjeliv liksom de egna barnen, bara man fått vara i lugn och ro med sin drog.

Så kommer den dag när de inte orkar med ”drog- livet”, lustcentrat är uttröttat och kickarna kommer inte längre. Drogandet har blivit en fråga om att inta olika former av alkohol och tabletter så att man kan bortse från sina ”hjärnspöken” och ”kroppsliga defekter”.

Då, i 45-årsåldern, vill man plötslig ha samhällets stöd med att få hjälp med 30 års konsekvenser av sitt missbruk. Men varför ska samhället ställa upp med det? Resten av sina liv kommer de att vara stamkunder på både sjukhus och psykkliniker och det finns väl knappast någon anledning att stödja dessa personer på annat sätt än att fortsätta ge dem en ytterst liten bostad och en minimipension.

Man förvånas då när ett antal snyftare och tyckare dyker upp och föreslår att kostsam vård och rehabilitering ska erbjudas dessa personer. Det narkomanen inte förstod efter ett års haschande kommer de definitivt inte att förstå efter 30-års dito.

Jan Eriksson

MEST LÄST