Debatt HP 2/11. De senaste åren har vi, bara i Unionens region Sydväst, fått in en handfull ärenden som handlar om att framförallt kvinnor utsatts för sexuella närmanden och trakasserier på sina arbetsplatser. Vi vet emellertid att mörkertalen är stora. Det finns ett stort glapp mellan dem som upplever sig som utsatta för sexuella trakasserier och dem som söker hjälp.
I en undersökning från 2013 som Unionen lät göra, hade var fjärde kvinna upplevt sexuella trakasserier på sin nuvarande eller på en tidigare arbetsplats. Det förekommer att även män utsätts, men ofta är det unga kvinnor som drabbas och inte sällan är det en man som de står i beroendeställning till på arbetsplatsen som är förövaren.
Undersökningen visade också att många drar sig för att anmäla sådana händelser eller ens prata om det. Sju av tio män och fem av tio kvinnor som utsatts för någon form av sexuella trakasserier, svarade att de inte hade sagt ifrån och markerat att beteendet inte är ok. Bara en av fem berättade för sin närmaste chef vad som hänt.
Och där har vi ett stort problem. Man måste markera, och kan man inte det måste man berätta. För närmaste chef, någon på HR-avdelningen, skydds-/arbetsmiljöombudet eller sitt fackförbund. Och den som får information måste agera.
I diskrimineringslagen står det i 2 kap. 3 § att ”om en arbetsgivare får kännedom om att en arbetstagare anser sig i samband med arbetet ha blivit utsatt för trakasserier eller sexuella trakasserier av någon som utför arbete eller fullgör praktik hos arbetsgivaren, är arbetsgivaren skyldig att utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna och i förekommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra trakasserier i framtiden.”
Du som arbetsgivare bör prata med de inblandade personerna. Finns det vittnen till händelsen är det bra att du pratar även med dem. Bedömer du att anklagelserna stämmer så beslutar du som arbetsgivare vilka arbetsrättsliga åtgärder som ni vill vidta, till exempel en erinran, en skriftlig varning eller avsked. Därefter kontaktar du facklig organisation för vidare hantering.
Värt att notera är också att sexualbrott liksom de flesta brott faller under allmänt åtal, vilket innebär att brottsoffret inte själv måste anmäla. Någon annan, till exempel du som arbetsgivare, som har kännedom om att brottet har begåtts, kan göra anmälan. Allmänt åtal innebär också att när polis eller åklagare har fått reda på att ett brott har skett är de skyldiga att utreda brottet. Även om brottsoffret inte vill att så ska ske.
Det är bara om vi tillsammans tar ansvar och hjälper varandra som vi kan ta ännu ett steg mot ett ännu bättre arbetsliv, där en hashtag som #metoo inte behövs. Låt oss göra det!
Marie Louise Arendt
regionchef, Unionen Sydväst
Debatt